När drömmarna började, ungefär två år efter att han börjat skata, blev Johannes förvånad när han plötsligt knycklades ihop i en liten hög. Han hade ju känt sig så säker på att han skulle landa helt korrekt. Nu, fyra år senare, kunde hans flickvän höra honom gny och känna sängen vibrera så fort en av skatedrömmarna började. När hon väcktes på detta sätt brukade hon kura ihop sig lite extra och dra upp armarna närmare huvudet för att kunna skydda sig när Johannes började sprattla runt i fåfänga försök att rädda sig undan det oundvikliga. Hon spände sig ofrivilligt, inte bara för att han kanske skulle råka slå till henne, nej, mest inför de ljud han undslapp sig. Det började som ett lågt gnällande, som en hund som just fått riktigt mycket stryk av sin älskade husse och darrande väntar på vad som skall komma härnäst.  Gnällandet stegrade sig sedan – ibland långsamt, ibland fort – tills det avslutades med ett återhållet, krampaktigt stönande skrik och en våldsam spasm som slet i Johannes kropp och fick hela sängen att skaka. Johannes vaknade med ett ryck och satte sig upp, svettig och panikslagen.

”Sara, förlåt, jag… det…”
”Det är okej, Johannes. Men…”
”Vadå?”
”Det är så obehagligt när du gör så där.”
”VA FAN TROR DU ATT DET ÄR FÖR MIG, DÅ? VA?” Johannes slet av sig täcket och stormade ut i köket. Han kollade klockan. 4:26. Fan också, ännu en natt med alldeles för lite sömn. Han hörde Sara vända sig i sängen och sucka djupt. Han hade inte menat att skrika åt henne så där, men han kunde inte hejda sig. En tår försökte tränga sig fram i hans ögonvrå, men han svalde ner den och satte på kaffe.

Koffe Hallgren har ingenting med texten att göra, men han ger en skön kontrast / Frontside kickflip

Det senaste halvåret hade han haft fler och fler plötsliga vredesutbrott. I skatehallen skrattade en vilt främmande kille åt något hans kompis sade, Johannes trodde det var riktat mot honom, så han slungade brädan med full kraft mot killens huvud och missade med ett par centimeter. Sen dess blev stämningen tryckt i hallen så fort Johannes kom dit. Mitt på torget knuffade han omkull en gubbe som klagade på att dom skatade bänkarna. Johannes bästa vän Jesse hade slutat att skämtsamt driva med honom efter den gången när Johannes kastade en full ölflaska i väggen och började gå mot Jesse med knutna nävar och vild blick.

Johannes kompisar frågade inte längre hur det var med honom. Hur skulle han kunna förklara att drömmarna ständigt förföljde honom, även i vaket tillstånd? Att han numera blev rädd så fort han ställde sig på brädan? Att han inte sovit ordentligt på över ett år? Att det kändes som om hela hans tillvaro var ett rackligt, svajande korthus som skulle rasa när som helst?

Han hade aldrig pratat med någon om trycket som byggts upp till bristningsgränsen i hans huvud. När Sara försiktigt försökte ta upp drömmarna viftade han bort ämnet. Han slöt sig in i sig själv och skärmade av omgivningen. Rädslan krävde hans fulla uppmärksamhet. Livet hade blivit ett ändlöst kretslopp av skräck och spänd väntan.

Han tittade på klockan. Han hade suttit vid köksbordet i över fyra timmar. Johannes svepte i sig det kalla kaffet och reste sig upp. Måste göra något för att skingra tankarna. Han gick in i klädkammaren och började rota runt bland verktygen. Han kände en sorts beslutsam harmoni när han hörde tänger och fasta nycklar klinga mot varandra. ”Man ska alltid ha rätt verktyg för jobbet, hehe” muttrade han lågt för sig själv. Ah, där låg dom. Och där var maskinen.

Sara låg i sängen och hörde honom pyssla med verktygen. Nynnade han lite? Det var länge sedan. Kanske kunde den här dagen bli lite bättre. Borrmaskinen gick igång, ögonblicket därefter hörde hon hur borren krasande åt sig igenom Johannes pannben, slaskade runt i något mjukt och stannade. Sedan blev det tyst.

Tony Alfredeen var tvungen att ha nosen som tail de fem första åren han skatade, nu har han kommit över det och behöver bara ha en tändare i fickan.
Andreas ”Snooken” Lindström måste ha handen på knät när han sparkar fart.
Martin Ottosson springer nästan alltid tre steg innan han hoppar på brädan.
John Magnusson måste nudda copingen med bakhanden när han droppar in, annars får han börja om.
Casper Plass hade samma beteende i 4-5 år, men har kommit över det nu.
Pär Mag hävdar att det enda riktigt viktiga är att bära höga strumpor när man skatar midvert.
Mange Gyllenberg kan inte titta ner på sin bräda och se sju träfärgade lager. Framförallt översta och understa lagret måste vara färgade, annars är det ingen skateboard för honom.
Redaktör Nicke Svensson kan inte skata med runda skosnören, platta snören ska det vara, och dom får absolut inte vara snurrade! Om det kliar någonstans på Nickes kropp kommer han att skada den kroppsdelen om han inte kliar sig innan han droppar in, och om han står på tailen för länge byggs det upp energi under brädan som måste frigöras genom att nudda dropplattan med framhjulen.
Martin Karlssons största tvångstanke är att han inte får ha några tvångstankar, för då barkar det käpprätt.
Stephen White är en sann zenkrigare som inte kan planera lines, utan tömmer sitt sinne och tar det som det kommer (visst! Reds anm.)
Jag har numera – tack och lov – kommit över mitt tvång att utföra minst en ”dammsugare”* per session, men jag kan omöjligt släppa det där med skatorna…

Som framgår tidigare i denna text har jag efter övermoget vägande av vokabulära nyanser kommit fram till att jag inte är den typ av människa som skriver ”skejta”, det får mig att känna mig som en polisinfiltratör i farsor på stan, eller som en levande Halebop-reklam. Extremt obehaglig, alltså. Även om det finns ett litet utrymme för missförstånd så föredrar jag att skriva ”skata”. Detta beslut föregicks av en onödigt lång och dryg mental ping-pongdebatt som förmodligen kortslutit några synapser i mitt huvud, vilket har lett till att fågeln skata numera heter skejta i min hjärna. Varje gång jag ser en representant för arten pica pica så tänker jag ”skejta?”. Om jag ser tre skejtor måste jag skata. Man kan säga att skejtorna har blivit skatandets totemfåglar för mig. Om jag ser två skejtor som parar sig måste jag lära mig något nytt. Motsatsfågeln är naturligtvis the crowcah (allmänt känd som kråka). Dessa antiskejtor bör ignoreras och inte ges någon energi. De något knepiga kopplingar som språkets bastardisering skapar i mig känns inte ett dugg jobbiga att bära. Däremot känner jag medlidande med såsträskets svar på Sverker Olofsson, Linus Rösell. Att varje gång man kommer hem med en pizza vara tvungen att duscha innan man får äta kan inte vara lätt. 

* För er som haft bättre saker för er och inte känner till ”dammsugaren” kan jag berätta att denna manöver kan utföras på många olika sätt, vilka alla har det gemensamt att man håller i brädan, släpar den i marken och springer, för att sedan hoppa på. Fånigt? Ja. Onödigt? Mycket.

Jag köpte min första skateboard – en 5” plastbräda, med öppna kullager förstås – för 50 spänn av en raggare på en grusväg i Lerum. Jag tog brädan nedför närmaste asfalterade backe, och på den vägen är jag fortfarande. Gäspa barn, för nu blir det historielektion. När jag började var minirampen inte uppfunnen, street betydde asfalt och trottoarkanter. Switch hette baklänges.

De enda skatekläder som fanns (förutom t-shirts, samt vadderade shorts och andra skydd) var låga Vans. Mycket har jag glömt, förträngt och förvrängt efter tusentals bryska slams och tiotusentals kalla pilsner, men jag minns fortfarande tydligt den oerhört inspirerande doften av rågummi som jag snortade i mig när jag öppnade min första kartong Vans Off-The-Wall. Den doften är fortfarande för mig synonym med ren och oförfalskad glädje.

Tävlade lite i vert på 80-talet, det gick väl sådär. Tävlandet lade jag ner när nån knepig person sade ”ta på dig en hjälm, det ser bättre ut”. Vadå ser bättre ut? För vem? Jag förstår fortfarande inte. Skateboardåkningens mörka tidsålder inträffade enligt mig under tidigt 90-tal. Plötsligt fanns en massa ”skejtare” som aldrig satt sin sko på griptape. Hjulen syntes knappt, ännu mindre rullade dom i den gnarly terräng som är svensk skateboardvardag. Ett sparktag = 30cm åkning. Hm. Jag ägnade mig mest åt annat.

Nu, år 2006, tycker jag att enkelriktningen inom skateboard mer eller mindre försvunnit. Det mesta anses vara okej, skatebordåkare fnyser inte så mycket åt dom som åker annorlunda än dom själva. Det är mycket möjligt att jag har fel i detta, det kan lika gärna vara så att jag helt enkelt slutat bry mig om vad folk säger.

.26 Ramp – R.I.P

Det var en gång en liten ramp i en liten lokal i en liten stad i nedre delen av Norrland. Den lilla klubb som skulle betala hyran för lokalen gjorde inte det, så alla de små skruvarna i rampen skruvades ur och rampen lastades upp på en liten lastbil och fraktades bort en liten bit. Några till åldern relativt små, men i övertygelse och hängivenhet väldigt stora personer tog rampen i egna händer. Under ledning av Snoken, som såklart sparat en nyckel till lokalen, fraktade Jocke Krull, Nicke ”Micke” Persson och några underhuggare tillbaka rampen till lokalen och byggde upp den igen, lite större och bättre än tidigare. En öververtextension och en högre del (byggd av Stephen White en gång i tiden) lades till originalet. Detta initiativ måste såklart firas med en tävling i sann gör-det-själv-anda. En novemberkväll vibrerade den masochistiska copingen av förväntningar. Nu skulle den äntligen få smaka på riktigt smisk.

Endast 20 kronor kostade det att komma in och delta – som åskådare eller tävlande – i detta eminenta arrangemang. Pengarna delades upp mellan första- och andrapristagaren. Det kändes väldigt professionellt med prispengar, måste jag säga.

Cirka åtta personer (ska Adam Kronvall räknas som en hel människa?) ställde upp i tävlingen. Mycken glädje och gamman fyllde luften och blandades med Dj Gorbas musik. Huvuddomare Karl ”Druvan” Söderström (han har ju störst huvud) agerade även speaker, och upplyste oss bland annat om att det verkligen var mycket skateboardåkning vi fick uppleva. Johan Sundén fick såklart heta Mats Sundin. Vi fick veta att Jon Bataljon laddat upp med mycket sportdryck. Att Snoken är en tolvårig hockeyspelare visste vi inte heller, förrän Storhövdingen berättade det. Adams dropin to helkroppsslam var en utvecklingsförstörd höjdpunkt. Jimmy ”Käften” Sundborg gjorde en tapper insats, David ”Jedda” Edlund och tävlingens enda utsocknes, Peppe från Falun, likaså. Efter svåra överläggningar lyckades juryn döma fyra åkare till final. När denna var genomförd landade Johan ”A-man” Sundén på första plats, Andreas ”Snoken” Lindström på andra, Per ”Ormfar” Lindberg kom trea och Tony ”Kapten” Alfredén fyra. Tony knep utan tvekan besttrick med sin ohyggliga, stilrena, ollie to smith från låg till hög. Bästa trick utom tävlan var nog sönderslagningen av tv-n. Alla var tillfreds med sina placeringar, utom Snoken, som senare under kvällen utanför pub Bilagan försökte börja slåss med huvuddomaren, eftersom han tyckte sig ha fått en oförtjänt bra placering. Så kan det gå i Gävle.

Scenario: Det byggs en kyrka med en slät, brant, Gudomligt (haha…) skön bank-to-wall, som självfallet måste utnyttjas… Inom loppet av ett vips börjar balkonggubbarna materialiseras, skrikande hotelser om polis och andra dumheter… Oftast går det ju att ignorera denna typ av skrikande gubbar, eftersom de bara kan existera på sina balkonger, men klockan tickar: den genomsnittliga brölande mumien drar sig inte för att störa polisen när de själva känner sig störda, vilket verkar vara hela tiden…

(Jag kan inte låta bli att fråga mig varför gubbarna bor i en stad, om dom inte klarar av det? Min tro säger att Skateboard FINNS, och kommer att fortsätta finnas och utövas överallt DÄR DET ÄR MÖJLIGT! Just att hitta möjligheter och utnyttja dom är för mig en stor del av poängen med att rulla bräda, och en av de viktigaste anledningarna till att jag fortfarande tycker att det är roligt…) 

Strax börjar även prästerna dyka upp… Om vi någonsin trott att de ville välsigna våran aktivitet hade vi snart tänkt om… Kommunikationen mellan Prästerskapet och Brädraskapet är haltande som bäst, som värst är den snubblande nära helkroppsamputerad… Det är, kort sagt, ett liv & ett kiv…
 
Nåväl: Till sist handlar hela saken om åsikter, vilka som bekant är precis som analer; Alla har dom… Nu skulle jag kunna dra ut på den liknelsen och bli hur Freudiansk som helst, men jag avstår: Eftersom denna historia utspelas vid – och på – en kyrka, så tänker jag istället göra en religiös fråga av det hela: Gott/Ont, Himmel/Helvete och allt det där, ni vet…

Så jag vänder mig till ett proffs: Fader Paul, Katolska Kyrkan. Jag söker upp honom civil, utan bräda, och förväntar mig (dumt nog) en abstrakt diskussion om rätt och fel, men Fader Paul visar sig vara en mera konkret, praktisk person, som anser att allt är kommunens fel, eftersom dom inte ordnat någon Skateboardlokal… Dessutom erbjuder han sig att hjälpa oss med den saken… Herrens vägar äro outgrundliga, som de kristna brukar säga… Fader Paul överraskar mig även genom att säga att han hatar myndigheternas överdrivna kontroll och deras oförmåga att genomföra bra saker som de är kapabla till…
Det har uppenbarligen skett betydande förändringar inom Katolicismen sedan Inkvisitionen…   

Genom att ta kontakt med prästen personligen har jag gjort det lite svårare för mig själv att rulla på kyrkan, vilket jag naturligtvis kommer att fortsätta göra tills dom sätter skatestoppers på den… Brädans Breda Makter är dock med mig och vägleder mig, och nästa steg kommer till mig som ett blixtkrig från klar himmel: Vore det inte fint om självaste Hin Håle gjorde ett litet framträdande?

Så nu har jag fått min belöning här i denna jordiska jämmerdal… Har jag en bestraffning att inkassera vid nästa station? Det är en helt annan historia, som återstår att upplevas, men knappast skrivas… Under tiden rullar hjulen vidare…