Att gammal kärlek sällan rostar är måhända en klysha mer utmattad än en 41-årig undersköterska. Men gamla undersköterskor har ofta precis som gamla ordstäv stor relevans för oss i verkligheten. Pröva bara nämnda fras på Chris Åström och vi kan se att den faktiskt beskriver hans relation till skateboard till fullo. För där handlar det om helgalvaniserat allumium, hela vägen från hjärtroten till de svartfärgade hårtopparna. Chris har under mer än 20 år gått in med så mycket passionerat engagemang i sin romans med skateboardkulturen att det hela börjat nå proportioner omöjliga att rymma i en sådan här ingress och visst, kärleken har också varit besvarad. Känslorna som givits tillbaka från den svenska skateboardgemenskapen är en direkt återspegling av Chris’ skateboardåkning där styrka, glöd och konsekvens alltid har varit ledorden. Efter det samtal, som finns återgivet isin allra mest direkta form här nedan, kände jag mig följdaktligen också smittad av det lugn som bara kan fås från någon ståendes på en trygg grund och som känner att det finns mycket mer kvar att ge. Blocksockret i taket? Ytan rensad? Okej. Tystnad. Tagning!

Backside kickflip / Metz, Frankrike

Hallå, det är din gamla kapten som ringer.

Va, vilken kapten?

Du har bara en kapten, Chris.

Jamen, tjena på dig, läget?

Jo, det är bra. Åker du tåg?

Nä, jag är ute i någon jävla byggnad.

Aha, vad är det du knegar med?

Jag jobbar extra, Sanero heter företaget. Jag sanerar och suger en massa damm och grejer.

Strålande. Men jag måste ju göra en intervju med dig. När är du ledig?

En intervju? Till vaddå?

Till Giftorm.

Jaha. Men vänta så ska jag höra med min arbetsledare om jag kan få lite tid nu. (Chris pratar med sin chef) -Han vill göra en intervju till en tidning, kan jag göra det lite snabbt? Jaha, fint, tack. Jag fick det.

Bra, då kör vi då. Kan man få en lägesrapport på Åström, den sista actionhjälten?

Den sista actionhjälten, ha ha ha! Ja, lägesrapporten säger att jag precis kommit hem från Irland. Fan, det var riktigt cleant att skata där. Jag var där med Duffs-teamet. Skatade mycket cementbowls och skit, det var kul, men dom har en jävla massa streetspots där också kan jag säga.

Jasså? Jag som trodde att det bara var hedar och kullersten?

Samma här, men vi hade en skitbra guide som fotade för Kingpin och som visade oss runt typ ”här har du en handrail och här du det och det”.
Vi åkte till Dublin och skatade där. Sedan bilade vi längs västkusten, jag kommer inte ihåg vad allt heter, men vi hittade en jävla massa balla parks. Många djupa deep-ends.

Ooh, då blev det några madonnas kan jag tänka mig?

Jaha, ha, ha, det blev en jävla massa madonnas!

Hur ser vardagen ut annars?

Jag vaknar väl vid sju och ger min son Julian mat. Sedan gör man väl det man ska, går och handlar och så. Sedan drar man och skatar, som vanligt. Det blir mycket runt Linköping och Nyköping. Mycket åka bil och skata riktiga streetspots.

360 flip / Norrköping

Så ni har en bra skatescen där nere med en massa unga flåsare och så?

Ja, för fan. Linus Axelsson, Peter Jeppsson och dom.

Jaha, då gäller det att hänga med i svängarna.

Ja, Jeppsson är ju helt extrem den fan.

Hur känns det annars att kliva över trettiostrecket och musta på?

Ja, för ett tag sedan kände jag typ att nu börjar man bli old. Fast nu känns det inte som det längre, jag har kommit över den där pärsen och jag skatar ju bättre nu än vad jag gjorde för två år sedan.

Vad är det som har förändrats då? Det psykologiska eller tar du hand om kroppen bättre?

Det blir väl att man uppsöker en massör då och då, vilket både du och jag kanske borde ha gjort för tio år sedan.

Ja, sådant var ju inte aktuellt på den tiden.

Nä, då var det bara att tejpa när det väl gick sönder. Annars har det varit mycket resande på sista tiden, med Duffs, Split och Thrasher Magazine.

Har du någon brädsponsor för tillfället?

Njaä… jag hoppade precis av Birdhouse för dom skulle inte ha något europateam och det strulade så mycket med brädsändningar och sånt. Jag har fått en del erbjudanden men inget som är klart ännu så jag kör Creature boards just nu, mest för att dom är breda och sådär. Men skriv att det är på gång.

Vilka är det annars som stöder dig?

Duffs, Split, Ricta och så Indy förstås, och Eastpak. Och så Lucky 7 förstås, där jag får tatuera mig hur mycket jag vill.

Du har ju en ganska lång karriär bakom dig…

Ja, det har blivit några år. Men det är ju så jävla kul, det tar ju aldrig slut! Man kan tro att man har tröttnat men så kommer det ett ljus, man sätter några nya trick och så är man back in biz igen. Sedan har jag lärt mig att uppskatta saker mer än förut. Som med att resa. Förut satt man bara där och väntade på att komma fram till skatespoten men nu passar man på att kolla in var man är också. Men det har som sagt blivit en lång karriär. Men det har ju gått så bra också, med promodell på bräda och promodell på kläder och allt möjligt skit.

Om du får nämna tre höjdpunkter i din skateboardkarriär då?

Får se… När jag blev proffs och fick en egen brädmodell för det har man ju drömt om sedan man var liten.
Sedan när jag fick omslaget på franska Thrasher förra månaden. Och så att ha varit en del av G-Spot-teamet, för det krävs fan att man var med själv för att fatta vad det handlade om.

Madonna / Metz, Frankrike

Försök förklara skillnaden då mot nu.

Ja, skateboard var ju så jävla äkta då. Då var det inte tolvåriga ungjävlar med New Era-kepsar och guldkedjor som sa bling bling.

Ja, men hur var det då?

Då drack man bärs och så skatade man skiten ur sig, det var så det var. Vi skatade och hade kul. Det var inte allt det här extra… fan, folk gör ju pengar på vad som helst utom på skateboard just nu. Det är reklamer och sponsorer hitan och ditan och pengar, pengar, pengar. Fan, folk glömmer ju bort att åka skateboard till slut.

Nä, det fanns inte så mycket mer att göra än åka skateboard då.

Nej, och när man drog på roadtrip så bodde inte teamet på Radisson, man bodde i bilen. Lite grann som Anti Hero är fortfarande. Jag tycker det är coolt att se tillbaka på den tiden, det var ball. Då hade vi ju Tomas (Olsson) och Kejwan (Darroudi) med oss också…

Hur tror du annars att folk som börjar skata nu skiljer sig från oss på den tiden?

Ja, motivationen är det inget fel på. Det finns ungar som är jävligt hungriga och bara vill gå ut och ladda skiten. Men jag tror att vi var lite mer breddade än vad ungarna är nu. Dom som kunde skata en handrail då kunde nog droppa in och göra en crailslide i en pool också medan det idag finns dom som kanske kan göra alla trick på en flatcurb men inte kan svänga i en quarterpipe. Eller så kan dom göra vad som helst på en handrail men dom kan inte göra en kickflip. Men så finns det ju ungar nu som skatar som om dom har skatat i 25 år, som David Gonzales till exempel.

Ja, man undrar hur dom där har hunnit lära sig allting.

Ja, man undrar om dom har fått det inprogrammerat i sig. Det är coolt att det finns den där lilla, lilla klungan som skär sig mot alla andra.

Jag har länge haft en teori om att dom bästa streetskatarna med bäst stil alltid har ett genuint transtitionsförflutet…

Ja, som Tom Penny, eller Eric Koston, han är ju helt enorm. Folk tror att han bara är gnällig och gör lite grymma streetprylar men dom vet inte att han gjorde Mctwist när han var 16 år och körde för H-Street. Och så har vi dom som kanske inte har tricken men som har stylen som Tony Trujillo och Julien Stranger. Och Marc Johnson för fan, kolla in Marc Johnson. Sedan har vi Rowley och dom som har vuxit upp med att skata tegelstensquarterpipes…

En hårdare skolning?

Ja, det är inte pappa som skjutsar dom till skateparken varje dag när dom är elva år och så lär dom sig bara parkollies när dom inte ens slår i tailen, det är ju helt värdelöst.

Kickflip / Irun, Spanien

Du blev ju farsa för ett tag sedan, det måste ha förändrat synen på saker och ting?

Ja, fy fan vad cleant. Jag kan ju säga att jag var jävligt shaky i början, typ nu är det allvar, nu kan man inte hålla på och slänga runt och träffa massa babes och så. Nu har man barn och tjej, sitt på det torra. Man kan koncentrera sig på att skata, se lillen växa upp och hur han förändras.

Några likheter med dig?

Ja, när jag går upp på morgonen och sätter på någon hårdrock så står han vid stereobänken och dansar och diggar. Det måste vara det bästa som har hänt i mitt liv.

Vad skulle du göra om han vill spela tennis istället för att skata då?

Det är upp till honom, han får välja själv. Man ska inte försöka pressa på sina barn vad dom ska göra. Som farsor som åker till tennisbanan och sätter ett Princeracket för 15 papp i handen på sin unge fast ungen vill vara hemma och läsa historia för han vill bli arkeolog eller något. Det är helt sjukt.

Men du har inte haft den pressen?

Nej, jag fick välja. Hockey, kampsport och skate men till slut blev det skate.

Och så dansade du mycket också?

Ja, den tiden när vi breakade var bra för koordinationen. Jag brukar träffa folk som breakar och det är som skate, utvecklingen har dragit iväg.

Hur känns det att äntligen få en intervju i Giftorm?

Det är kul. Jag har ju bara varit med i utländska tidningar så folk tror väl att man har försvunnit. Sedan är det kul att som gammal grävling komma in bland alla grymma youngsters i tidningen.

Känner du pressen från dom yngre?

Nä, den yngre generationen, med undantag för Mika och dom, där finns det många som är duktiga och tekniska men när vi kommer till en femtonstegshandrail så är det ju fortfarande jag som skatar på det och ingen annan. Det handlar om ha lite balls också.

Hur är det med lärandet av nya trick då?

Jag lär mig fortfarande nya trick men det går inte lika lätt som när man var yngre. Men så känns det som att man har gjort det mesta någon gång och att man inte orkar göra det igen.

Ibland kan jag tycka att folk går lite fort fram. När dom har satt sin första switch backtail så försöker dom shove it off på nästa försök istället för att jobba med vanliga switch backtails och få dom riktigt bra.

Så tycker jag att det är med vanlig backside tailslide. Många gör dom och så blir dom så där gnuggiga, istället för att försöka göra en lång ”Rickybacktail”, aah, det är ju lite snyggt! Jag vill tacka Love för att jag lärde mig vanliga backside tailslides. Jag kunde bara flip backtail men inte vanlig, och då tvingade Love mig att lära mig vanliga och nu gör man det ju överallt.

Hur är det med godiskonsumtionen då?

Ja, det käkas ju en del socker fortfarande. Men jag har pratat med tjejen om att jag måste ändra på det där för Julians skull. Det låter kanske löjligt men jag blir ju rågrinig om jag inte har en viss sockermängd i mig. Men jag käkar ju hellre socker än drar i mig tjack.

Är det något speciellt du skulle vilja ta upp nu när du har chansen?

Ja, jag tycket att den svenska skatescenen har blivit jävligt grym. Graden på skateboardåkning har höjts som fan och om det fanns tio asbra skatare i Sverige förut så finns det hundra nu. Det tycker jag är häftigt och ett bevis på att sporten, eller kulturen, är på väg att rota sig ännu mer.

Kickflip backside wallride / Narbonne, Frankrike

Tror du att skateboard kommer att dö på det sätt det har gjort förut?

Nej, jag tror att det enda som kan ta död på skateboard är businessen, allt det här pengaköret. Men intresset för att åka skateboard, det dör inte.

Vad har du för mål kvar att uppfylla som skateboardåkare?

Jag vill bara fortsätta att resa och skata så länge som jag kan. Att känna den där glöden som man alltid har haft. Inga avstampade brädor och så.

Finns det något i det förgångna som du ångrar då?

Ja, jag kanske skulle ha tagit erbjudandet från Jamie Thomas när det fanns där. Men… det gjorde jag inte. Jag tror inte att jag var redo för pressen. Och hade jag tackat ja så hade jag antagligen inte haft Julian nu så…

Jag tror jag har så jag klarar mig nu. Något sista du vill ha sagt?

Ja, jag vill tacka mina sponsorer, Duffs, Split, Ricta och Indy. Och så vill jag hälsa till min familj. Och alla skatare där ute, fortsätt skata och ha kul. Och ni ungar där ute som snackar skit om andra ska lägga av med det, för jag hör en del grejer om folk som jag inte gillar. Sånt har inte här att göra.

Frontside 50-50 / Stuttgart, Tyskland

Tony Alfredeen var tvungen att ha nosen som tail de fem första åren han skatade, nu har han kommit över det och behöver bara ha en tändare i fickan.
Andreas ”Snooken” Lindström måste ha handen på knät när han sparkar fart.
Martin Ottosson springer nästan alltid tre steg innan han hoppar på brädan.
John Magnusson måste nudda copingen med bakhanden när han droppar in, annars får han börja om.
Casper Plass hade samma beteende i 4-5 år, men har kommit över det nu.
Pär Mag hävdar att det enda riktigt viktiga är att bära höga strumpor när man skatar midvert.
Mange Gyllenberg kan inte titta ner på sin bräda och se sju träfärgade lager. Framförallt översta och understa lagret måste vara färgade, annars är det ingen skateboard för honom.
Redaktör Nicke Svensson kan inte skata med runda skosnören, platta snören ska det vara, och dom får absolut inte vara snurrade! Om det kliar någonstans på Nickes kropp kommer han att skada den kroppsdelen om han inte kliar sig innan han droppar in, och om han står på tailen för länge byggs det upp energi under brädan som måste frigöras genom att nudda dropplattan med framhjulen.
Martin Karlssons största tvångstanke är att han inte får ha några tvångstankar, för då barkar det käpprätt.
Stephen White är en sann zenkrigare som inte kan planera lines, utan tömmer sitt sinne och tar det som det kommer (visst! Reds anm.)
Jag har numera – tack och lov – kommit över mitt tvång att utföra minst en ”dammsugare”* per session, men jag kan omöjligt släppa det där med skatorna…

Som framgår tidigare i denna text har jag efter övermoget vägande av vokabulära nyanser kommit fram till att jag inte är den typ av människa som skriver ”skejta”, det får mig att känna mig som en polisinfiltratör i farsor på stan, eller som en levande Halebop-reklam. Extremt obehaglig, alltså. Även om det finns ett litet utrymme för missförstånd så föredrar jag att skriva ”skata”. Detta beslut föregicks av en onödigt lång och dryg mental ping-pongdebatt som förmodligen kortslutit några synapser i mitt huvud, vilket har lett till att fågeln skata numera heter skejta i min hjärna. Varje gång jag ser en representant för arten pica pica så tänker jag ”skejta?”. Om jag ser tre skejtor måste jag skata. Man kan säga att skejtorna har blivit skatandets totemfåglar för mig. Om jag ser två skejtor som parar sig måste jag lära mig något nytt. Motsatsfågeln är naturligtvis the crowcah (allmänt känd som kråka). Dessa antiskejtor bör ignoreras och inte ges någon energi. De något knepiga kopplingar som språkets bastardisering skapar i mig känns inte ett dugg jobbiga att bära. Däremot känner jag medlidande med såsträskets svar på Sverker Olofsson, Linus Rösell. Att varje gång man kommer hem med en pizza vara tvungen att duscha innan man får äta kan inte vara lätt. 

* För er som haft bättre saker för er och inte känner till ”dammsugaren” kan jag berätta att denna manöver kan utföras på många olika sätt, vilka alla har det gemensamt att man håller i brädan, släpar den i marken och springer, för att sedan hoppa på. Fånigt? Ja. Onödigt? Mycket.

Väl i London tog vi oss in till Oxford street där Nike inackorderat oss på det fashionabla hotellet The Cumberland tillsammans med 300 andra influgna filmhungriga människor. I lobbyn sprang vi på lokala nikeåkare, redaktörer, fotografer, filmare och återförsäljare från hela Europa och här mötte vi även upp med de svenska nikeåkarna Koffe Hallgren, Björn Tjernberg, Emre Yercock och Karlshamns finest Christian Sjöberg samt granntidningens personliga dalmas Anders Neuman. Min första tanke var att det här måste ha kostat skjortan. Min andra tanke var att detta upprepade man på sju andra ställen runt om i världen och att det måste kostat mer än en skjorta. Storleken på satsningen och lanseringen av filmen tycks i det närmsta vara omöjlig att få ett grepp om men om man jämför med vad Nike, och för all del andra storföretag, lägger på årlig marknadsföring så var det här antagligen en spottstyver. Utan att blanda in några politiska åsikter eller värderingar i det hela så tycker jag att det man anordnat i London var otroligt välgjort och ankomsten till hotellet med mottagningskommitté, välkomstpaket och ett rymligt dubbelrum med bekväma sängar fick mig att känna mig som en kung. Eller prins. Eller kanske åtminstone en adlad godsägare. Jag är så lättköpt.

Efter att ha inspekterat vårt hotellrum, packat upp väskorna, fått en bit mat i magen och granskat schemat för våra dagar i London konstaterade jag att vi hade ett fullspäckat program framför oss. Här fanns ingen tid för att strosa runt och titta på Big Ben, Parlamentet eller köpa såna där lustiga hattar som polisen har. Första anhalten var Oxford Circus och Niketown där man på bottenplan byggt en temporär version av skatebutiken Slam City Skates. I denna butik skulle man under tisdagen släppa en limiterad utgåva av skomodellen Dunk, kallad ”What the Dunk”, och på trottoaren ringlade en kvarterslång kö med sneakerfreaks som alla var där för att lägga vantarna på ett par. Killen längst fram hade suttit där i tre dygn och hade ett ansiktsuttryck bestående av en blandning av trötthet och förväntan. Vad folk inte gör för… saker.

En promenad tillbaka till hotellet senare fann jag mig själv stå på brädan med full utrustning på ryggen. Det var dags att åka skateboard. Eller, för min del var det dags att fotografera. Och åka lite skateboard. Vår första anhalt var den relativt nybyggda betongparken Cantelowes i Camden Town och efter det rände vi runt på stan som ett gäng vilda hundar tills klockan var sent på natten. Resultatet hittar du på bilderna så jag ska bespara er från mina berättelser.

Utvilad efter nattens äventyr vaknade jag i ottan dagen därpå för att på nytt ge mig upp till Oxford Circus och se på när de lyckliga som köat i flera dygn släpptes in på Niketown för att kunna köpa sina efterlängtade Dunks. I grupper om fem släpptes de in i lokalerna där de på nytt fick köa för att slutligen nå sitt mål, bestående av ett par skor i glada färger. Efter att ha tryckt i mig en kopp kaffe med tillhörande macka och knäppt några bilder började det helt plötsligt droppa från taket. Folk runt omkring mig tittade sig omkring och undrade om duggregnet utanför letat sig in i värmen. En minut in i historien smällde det till ordentligt och ett skyfall utan dess like öppnade sig. Inomhus. Det visade sig att en rörmokare en våning upp på något sätt lyckats slå hål på en vattenledning vilket ledde till en massiv översvämning på en av de olägligaste tidpunkterna i mannaminne.

Man kunde inget annat göra än att köra ut samtliga personer ur Niketown, inklusive de som köat i flera dagar, och börja plocka ner butiken. Surt sa räven men självklart finns det en ljusglimt i historien: Lagret av skor flyttades till den riktiga upplagan av Slam City Skates dit även de köande bussades. Slutet gott allting gott.

Jag nämnde ju att vi hade ett pressat tidsschema och mycket riktigt, efter vi torrlagda tagit oss från Niketown var det dags för födointag följt av bussning till presseventen där vi (media) fick träffa dom (niketeamet). Man hade hyrt in sig i en minst sagt fancy takvåning i det minst lika fancy området Shoreditch. Här bjöds det på plockmat i både förrätts- och efterrättsvariant ackompanjerat av färskpressad juice, kaffe och te och tanken med det hela var att pressen skulle kunna haffa någon av åkarna för att få möjlighet att göra en intervju och en eventuell fotosession. Själva lokalen var uppdelad i olika stationer där man kunde välja om man ville prata simning med Reese Forbes som avverkade några längder i terassens pool, spela EA Skate med Dany Supa, dricka te med Todd Jordan eller försöka slå några strikes i bowling på Nintendo Wii tillsammans med Wieger och Dan Wolfe.

Den här typen av evenemang gör mig nervös. Jag gillar verkligen inte tanken att gå fram till en person jag inte känner och börja ställa en massa frågor som personen jag intervjuar förmodligen redan svarat på ett dussintal gånger. Det kan tyckas fegt men egentligen handlar det nog bara om att jag inte ser någon mening i det hela och det är väl därför jag inte heller ser mig som en journalist (och jag kommer aldrig att utge mig för att vara en, jag har ju inte ens en utbildning). Allt jag kunde tänka på var att jag ville ställa frågor eller göra en vinkling av det hela på ett sätt som jag personligen skulle tycka vara intressant att läsa och det kräver mer tid och ett annat fokus än en timmes fria aktiviteter med en person jag aldrig mött.

Så där stod jag och Neuman med en varsin baconlindad grissini och kände oss fåniga (eller, om Neuman kände sig fånig får han egentligen själv orda om) när Lewis Marnell dök upp inom räckhåll. Skönt. Äntligen någon man kan prata med utan att behöva känna sig som en autografjägare. Vi bunkrade upp med proviant från buffén, placerade oss på terassen och pratade om allt från hur det kändes att vara så uppe i smeten som Lewis faktiskt är nu till vad som händer hemma i Sverige. Jag måste säga att jag både är glad, imponerad och lite avundsjuk över Lewis framgångar. Ända sedan han var en liten knodd har han varit en grym skatare men det vi ser idag är helt otroligt bra. Jag är impad.

Efter att jag berättat för Neuman att pilgrimsmusslorna han åt både såg ut som och konsistensmässigt kändes som ljummet kotlettfläsk (men på ett positivt sätt) började det bli dags att runda av. På vägen ut kände jag att jag tagit det enkla och rakaste spåret genom att haffa Lewis som jag faktiskt kände sedan tidigare så jag rådde bot på min töntighet och pratade lite med Omar Salazar. Mycket riktigt fann jag mig ganska snart i sitsen som killen med autografblocket i högsta hugg. Det kändes inte så coolt men jag tror i ärlighetens namn att det inte alltid känns så hundraprocentigt för hjältarna heller.

Tiden jagade oss och det var dags att jogga vidare till nästa event. Chartrad minibuss tillbaka till hotellet och sen till Southbank för att möta upp med de andra. Det här var första gången jag var i London i skateboardärenden och tillika första gången jag satt minfot på Southbank. Till min förvåning så var hela stället betydligt mindre än vad jag föreställt mig men betydligt ljusare och snällare än den bild jag målat upp i mitt huvud.

En kort session senare fann jag mig springandes från tunnelbanestationen mot hotellet där ännu en chartrad buss skulle ta oss tillbaka till Southbank för själva filmvisningen som skulle äga rum på det magnifika och anrika Royal Festival Hall. Lokalerna i sig är egentligen inte ämnade för filmvisning utan inhyser i vanliga fall konserter och dans och har genom åren huserat akter så som Motörhead och Jarvis Cocker. Men den här kvällen var det film det handlade om och lika snabbt som en Jack Vegasvinst försvinner en fredagkväll fylldes lokalen till brädden med filmhungriga skatare.

Med en ask popcorn i ena handen och en svalkande öl i den andra satte jag mig ner och laddade. Peppet låg på topp och efter en kort introduktion av filmens utpekade producenter brakade det loss. Första parten ut var Lewis som öppnade med orden “Jag kommer från Melbourne, Australien och Stockholm, Sverige”. Vår rad, som till hälften bestod av svenskar exploderade i ett sånt där utsökt brölande som bara uppdagas på skatefilmspremiär och jag tror samtliga landsmän i lokalen tillfälligt ökade sin kärlek till familjen Bernadotte med 500 procent.

Efter Lewis del dök den första mellandelen upp som var en av de många omtalade sketcherna som var ämnade att introducera respektive åkare. Jag hade hört rätt mycket negativt om dessa små humoristiska inslag och det mesta var dessvärre negativ kritik. På plats kunde jag inget annat än instämma. Jag förstod inte riktigt vitsen med det hela och många av sketcherna var helt bottenlösa. När jag såg filmen andra gången ändrades dock min uppfattning och jag måste väl säga att detta är första gången jag kan erindra mig om att jag velat använda fast forward-knappen första gången jag ser en film men inte andra. Skumt. Men bra.

Utan att gå in på detaljer så kan jag säga att mycket av filmen var oerhört bra men en hel del var också fullkomligt ointressant. Inte för att någon på något sätt skatade dåligt utan helt enkelt för att alla har sina favoriter. De delar jag verkligen fastnade för var Chet Childress, Omar Salazar och den något otippade Todd Jordan vars part många hyllat efter filmen. Gino Ianucci gjorde ett kortare, men ack så gudaskönt, inhopp i Brian Andersons del och Wieger gjorde en backside tailslide som räckte hela vägen från Bryssel till Kapstaden. Det jag saknade var en del med Lance Mountain som bara fick vara med i eftertexterna där man även kunde se Lewis prata svenska med Omar Salazar. I den digra djungeln av dagens skatevideoflora tycker jag nog att Nothing but the Truth förtjänar lite av din uppmärksamhet och jag ger den därför sju av tio utsträckta benihanas.

Tro det eller ej, men när filmen var slut var det dagas att åka buss igen. Längst bak såklart. Typiskt att svenskarna ska hålla sån låda när de kommer utomlands men det är väl antagligen för att det inte är något kräkmedel i spriten… Hur som helst, bussen vi hoppade in i körde oss till den officella efterfesten som låg gud vet var. Det kan ha varit centralt. Det kan ha varit i Liverpool. Visst är det bekvämt med att bli skjutsad vart än du ska men det känns också lite jobbigt att inte ha en aning om var på kartan man befinner sig. Hur som helst så gick efterfesten i samma tema som de övriga aktiviteterna: Fullkomligt uppstyrt och allt gratis. Och då menar jag allt. Buffé (som för övrigt innehöll hellstekt gris; magstarkt och tufft), öl, vin och drinkar i alla tänkbara färger.

Med denna fest väljer jag att sluta min berättelse. Inte för att allt blev svart på grund av all gratisalkohol. Tvärtom, jag är väldigt dålig på att dricka. Eller har jag bara svårt att bibehålla intresset av en ensidig aktivitet som i detta fall bestod av främst lyfta högerarmen mot munnen en gång var trettionde sekund. Antagligen är något som kommit med åldern. Som tur var så var jag inte ensam om detta dilemma och tillsammans med Neuman ropade jag in en taxi tillbaka till hotellet där vi beställde club sandwich för 27 pund stycket. Det ni!