Där är han. En av guds prototyper, utrustad med alla de egenskaper en människa kan tänkas behöva. Han har befunnit sig i min bekantskapskrets i snart två decennier och ändå har jag inte riktigt begripit vad som pågår bakom pannbenet under den där blonda pagen som ofta är tillrättalagd med hjälp av ett simpelt skosnöre. Jag tror inte att han har passat en tid en enda gång under alla dessa år. Att denna intervju skulle skickas in efter att deadlinen hade överskridits var ganska givet. Jag menar det är ju egenskaper som denna som gör honom till den han är. Ibland är det långt från snack till verkstad. Men det är ändå det där snacket han är bra på. Det blir liksom inspirerande så att vi andra i alla fall får något gjort. Det samma gäller när vi skatar. Fast då är det inte käften som snackar utan då är det skatandet. Resultatet blir även i detta fall inspiration. Jag antar att jag kan fortsätta i samma pretentiösa stil ett par sidor till men du som läser detta har säkert redan tröttnat. Så vem är han nu då? Han är Bjerten helt enkelt! Varsågoda….

Backside tailslide / Mikko Kautto

Så, när blev Björn Holmenäs ”Bjerten”?

Det var nere på D-Toy som jag fick namnet av Hasse a.k.a Botrik typ -95. D-Toy var en jäkla sketchy skatebutik som hade kassan i glasspaket och typ fem t-shirts, ett par Airwalk One och drevs av D-Toyfläsket.

Vilka åker du för?

Junkyard.se, Sweet, DC, Venture, Autobahn, Analog och Team ISSUS. Ölspons hade vart fint dock.

Hur länge har du skatat?

Sen –95. Familjen flyttade så vi hamnade typ ett par hundra meter från Gropen. Var för liten och klen till växten för att hålla på med fotboll.

Kan du berätta lite om den där stora quarterpipen du hade framför garaget för lite över ett decennium sen?

Den var gjord av gamla stockar och var helt värdelös. Mer intressant är dock Bjerten Skatepark som vi hade utanför huset. Den hade ett bank gjort av en gammal handikappramp som vi snodde vid slussarna. Som vanligt när man bygger något så inser man inte hur brant det blir innan det är klart. Bara att göra en kickflip i banket var ett projekt. Sen blev vi tvungna att riva skiten för att grannen dog och hans son ville att begravningsprocessen utanför skulle gå smidigt. Det var för övrigt sista gången jag snickrade!

Du har varit skadad en längre tid nu, hur känns det och är du på väg att bli bra igen?

Jag skadade mig i Borlänges inlinesanpassade skatepark för två år sen. Har blivit lite skate till och från sen dess. Har opererats och mekat med den svenska sjukvårdsprocessen. Boss kom förbi med en 40-årig slalomåkare på jobbet (Junkyard) häromdagen som var ortoped. Vi gick in i lunchrummet och kollade knät. Det han sa lät optimistiskt så nu hoppas jag på att vara på G igen.

Vilka är dina favoritskatare?

Det finns sjukt många men jag har alltid gillat Pat Duffy. Gonz är ju ett standardsvar också. Marc Johnson, Janoski, Dennis Busenitz, Kyle Leeper m.fl. Kollar mycket skate på jobbet, Vi har projektor.

Favoritskatefilmer?

Lunch-TV 2!! Den delen då Nicke från Prostuff kör med etanolbilar på en gräsmatta.

Vad snurrar i din iPod?

Vad snurrar inte i den? Är så retarded på datorer så jag fyllde upp den och vågar inte ta bort något.

Frontside boardslide transfer / Mikko Kautto

Jag vet att du gillar den kulturella delen av skateboard. Tycker du den är på väg att försvinna, eller delas det upp i två läger. Det finns de som håller på med det och de som skiter i det?

Kul att det finns både och. Bra att de som gillar det fortsätter med det. Skateboard har alltid haft en koppling till det konstnärliga. Skate blir en schyst kanal där de kan få utlopp för sin kreativitet. Oturligt nog så har jag inte begåvats med någon konstnärlig förmåga men är jävligt bra på att snacka om det.

Kan du berätta lite om Issuslokalen? Vilka utformade, byggde och drev lokalen?

Jag och undertecknad var ute på en lokal bar och fick erbjudandet om att ta över Kapten Kermits gamla replokal. Nästan alla i Team ISSUS blev aspepp och styrde upp det hela. Detta var i samband med att vi skulle flytta ut ur Gropen så vi hade ju oändligt med material att bygga av. Vi började med att sno skelettet från minirampen och ställde dit. Kermit lämnade typ 150 pall som vi byggde ett loft av som vi senare placerade en bar på. Hasse satte sig alltid emot de mer extrema byggnationerna med kommentarer som: ”Det räcker med en ramp som är tre skivor bred i ena hörnet och en bar i det andra”. Det slutade med att vi hade en nästan åtta skivor bred miniramp med tre extensions, en vertvägg, en roll-in. Vidare hade vi ett pokerrum, en schysst bar, en kassa med dator, en scen och ytterligare ett bärsloft. Allt som var kvar var typ en kvadratmeter av det ursprungliga golvet där man öppnade dörren.

Kan du nämna något av alla highlights från Issuslokalen?

Det finns hur många som helst. En rolig tillställning var Bangbus Open. Jag och Johannes kom på delad förstaplats. Då kom undertecknad och Elton och sågade av förstapriset på mitten som var en sprillans ny skejt från Junkyard. Johannes bröt foten den kvällen och Jönsson satte McTwist i rampen. Pengarna vi drog in skulle gått till att köpa en minibuss till Team ISSUS men gick istället åt att täcka upp tre månaders försenad hyra för lokalen. Annars var det kul när du drog en träbalk i huvudet på Hasse under en spelning. Benen bara står rakt ut ser man på filmen efteråt. Ännu roligare är att vi övertygade ett gäng klättrare att ta över lokalen och lägga om rampen mot att vi skulle få komma dit för att skata och bärsa på helgerna. Nu ligger klättergubbarna ute med 25 papp hos Fogden. Vi skatar dock vidare med ett smile på läpparna.

Gropen var en av Sveriges första riktiga bra skatehallar. Hur kändes det att bli av med den?

Det hade vart lugnt om vi hade fått något annat. Vi var ju trots allt där på ett rivningskontrakt och lokalen hade sina brister. Men det har ju visat sig i efterhand att fastighetsbolaget bara ville bli av med oss. När det hela sen blev en intern skandal på kommunen som äger större delen av bolaget sa dom att vi kunde få tillbaka lokalen. Fast då skulle hyran tredubblas, vi var tvungna att brandsäkra för minst 100 lakan. Vi skulle bara få ha lokalen ett par månader och vi hade vart tvungna att bygga nya ramper för flera 100 000 spänn. Det som många har missat är att det inte är kommunen som slängt ut oss utan fastighetsbolaget. En rätt rolig grej som bygger på obekräftade uppgifter är att snuten tydligen hade hyrt en lägenhet mittemot Gropen för att ha span på en frekvent besökare utanför lokalen. Haha!

Backside wallride / Sergio ”Astur” Alvarez

Det jobbas just nu för fullt med en framtida betongpark i Trollhättan och du är involverad i projektet. Vad har du fått för intryck av den kommunala maskinen och hur sådana här saker drivs?

Hade man bara lagt alla pengarna som läggs på fika och bullar uppe på kommunhuset varje år till en kassa för skatarna så hade vi kunnat finansiera en park för längesen. Nä, men seriöst, det är för mycket tradionellt tänkande. Man snackar bandy och fotboll. Man måste få in nya tankar. Man måste komma i kontakt med rätt folk där uppe. Kultur- och fritidsförvaltningen är bra. Det var förmodligen dom som rökte brass på 70-talet och fortfarande lyssnar på Pink Floyd. Dom kan man få med sig.

Du har bott i Spanien ett par vintrar nu. Vilka är de största fördelarna med att bo där, förutom att man slipper kullersten, motorvägsasfalt och det faktum att vi bara har cirka två, tre veckor bra väder här per år?

Jag tycker precis att du sammanfattade det rätt bra. Sen kan man ju köpa en liter öl för 5 spänn också.

När du bodde i Barcelona ringde du hem och berättade att du varit nere i Raval, ett av Barcelonas värsta getton, på fyllan iförd endast klänning. Kan du utveckla det lite?

Det började med att det var gratis sangria på Manolo Bar. På grund av denna sangria vet jag inte riktigt vad som hänt fram till dess att jag stod iförd en slimmad 80-tals, neonfärgad kvinnodräkt på MACBA. Efter som att jag var den enda blonda transvestiten i Raval så måste jag varit jävligt het. Jag vettifan vad som hände där heller. Efter MACBA blev det svart igen. Nästa gång vaknade jag upp utanför hissen hemma vid lägenheten. Nästa gång vaknade jag upp i sängen morgonen efter fortfarande iför klänningen och med en jävla bula i skallen. -Transa for life!

Blir det Spanien igen?

Ja förhöppningsvis sitter jag i Spanien, äter skinka och dricker en kall öl när denna intervju ges ut. Tanken är väl att bosätta sig där elva tolftedelar per år i framtiden.

Vilken är den värsta resa du gjort?

Det var en resa med Foppa, Jeannis och Björn Tjernberg till EM i München. Jag orkar inte ens gå in på den men man kan sammanfatta den så här; München ligger närmare Afrika än Sverige. Jag fick 40 graders feber första dagen, kom inte in på hotellet, sov på BMW-verkens parkering, ställde upp och kom sist. Det var total misär. På vägen hem blev vi tvungna att sponsra det tyska pantsystemet så ölen blev inte ens billiga.

Det brukar ofta bo folk hemma hos dig när du är i THN på helger och så vidare. Vem har varit värst, roligast eller jobbigast att ha hemma?

Det brukar bara var kul men en gång under Fallens Dagar hade jag ett gäng vänersborgare som inte orkade ta bussen hem sovandes på övervåningen. Döm av min förvåning nästa morgon när lägenheten var helt intakt men 15 par nyttvättade sockar saknades i garderoben. -Never trust en VBG:are!

Hur är du när det gäller att handskas med pengar?

När jag och en polare var i Mexiko gjorde vi ungefär samma aktiviteter. Utöver det shoppade han en massa presenter till sin familj och levde lyx. Jag klarade mig precis. I slutändan när vi kom hem hade han bränt 30 000 och jag 45 000. Pengar är bara papper, fullt ös medvetslös.

Backside crailslide / Mikko Kautto

Hur är du när det gäller att passa tider?

Fråga Thomas (på Junkyard) och alla jag känner. Fast Raki har börjat åka med mig till jobbet och han är fan seg! Jag är vad man kallar tidsoptimist.

Du jobbar på Junkyard, hur är det?

Vi har projektor!

Är det sant att Thomas varit tvungen att komma och hämta dig i bilen för att du försovit dig flera gånger?

Inte Thomas själv men dock hans farsa. En gång kom han i en gammal lastbil och jag fick stressa ut fort som fan. När vi kom fram hade jag spillt ut kaffe över hela brallorna.

Kan du berätta något roligt från jobbet?

Det händer mycket sjuka saker där. Bland annat var det en unge som mailade och fråga Varför det stod Thomas (Jamie) under en Zero-bräda. Han undrade om man inte kunde få sitt eget namn under brädan istället.

Vad tycker du om när föräldrar kommer in i mellandagarna och ber dig grippa deras ungars brädor som de fått i julklapp?

En skatebutik ska bjuda på den servicen faktiskt. Den tjänsten kan jag alltid erbjuda men inte alltid lova ett gott resultat. Är fortfarande värdelös på att grippa efter typ tusen brädor.

Hur är det att skata för Thomas?

Det är sjukt hur allt har rullat på och hur uppstyrt och fett allt blivit. Det är bra som fan.

Antar att det är en viss skillnad jämfört med när han startade upp?

Ja fast nu är det ju helt klart annorlunda. Han ska ha mycket cred för det han gjort för skatarna i Trollhättan. Han klarar sig utan den lokala marknaden utan problem men ändå styr han upp till exempel Junkpark och låter folk skata där gratis.

Har du några tips för de yngre killarna som skatar där ute?

Det är viktigare med runda hjul än en New-Era-keps.

Vill du tacka någon?

Thomas/Junkyard för all hjälp med mina sponsorer, Sören för intervjun plus resten av Issus, min flickvän Angela, familjen, Team Fesk plus ”näst bäst på Sylte” a.k.a Negerulf, Joel, Johannes, Silvermunk Movement, SketJon, alla andra i livet, lösgodis, Satan och brudar. -Nu drar vi till Butlers…

Frontside kickflip / Mikko Kautto

För att komma in i östeuropeiskt tempo valde vår expedition att färdas medelst båt och tåg. Gruppen bestod av undertecknad, John Mcmillen, Lars Spets, Petter Löfstedt och Johan Öhlund. Färjan var stor och ful men höll sig stadigt över Östersjöns djup. Vi firade avresan med några droppar av Polens klara nationaldryck och vipps befann sig en grupp av oss på färjans nattklubb. Där dansades det med polska män som blandade stuffandet med distinkta kampsportsrörelser men ingen kom till skada. Själv somnade jag i en fåtölj i en korridor och vaknade utan den nya kamera, de hörlurar, den mobiltelefon och de 2000 tusen kronor jag somnat med i min ägo.

Oscar Gorajewski / wallride

Med en ökad insikt om alltings förgänglighet steg vi på tåget från Gdansk till Warszawa och vaggade de fyra timmarna ned till den stad som för 60 år sedan precis hade upphört att existera. Warszawa plattades nämligen till ordentligt av det andra världskriget och krig är också något som polackerna har fått mer av än de allra flesta folk. Som gränspunkt mellan Öst- och Västeuropa har regionen genom århundradena ständigt blivit översköljt av diverse fälttåg med avsikt att lägga kontinenten under sig. Större delen av nittonhundratalet fick de även huka sig i järnridåns tunga skugga, två faktorer som påverkat landets utformning starkt. Staden som mötte oss när vi klev ut ur centralstationen var storartad och dallrande i inlandshetta.

På gatorna, som är så breda att de kan misstagas för torg, slamrar spårvagnarna omkring bland de mer vildsinta bilisterna och de nybyggda stål- och granitkomplexen skimrar bredvid kulspruteperforerade, flagnande skepnader till hus.  Männen är mustaschprydda, breda, tystlåtna och vänliga och kvinnorna saknar ansiktsbehåring är långsmala, vänliga och trevliga. Sammantaget är det ett normalbyggt, normalbehårat och mycket trevligt folk man möter. Alla äter kål och dricker vodka och är därför både friska och glada samtidigt.

Redan efter första högersvängen stötte vi på våra kompanjoner från västkusten, Senap, Bling och Segel vilka vi stämt träff med innan avresan. Vad vi inte visste var att de hade smugit med sig en överraskningsgäst i sällskapet. Och det visade sig inte vara sämre än en tvättäkta svenskpolack med många meter trappräcke på sitt samvete – Oscar Gorajewski. Vi blev alla mycket glada över denna surpris och det var med glädje vi såg fram emot att låta oss guidas runt i denna stad av en sådan förträfflig person. Oscars språkkunskaper skulle visa sig bli ovärderliga, speciellt när det kom till att beställa mat. Snabbt lärde vi oss att skilja på komagesoppa och rödbetssoppa och vi lärde oss lika raskt att soppa kokad på kossans mage är en mycket god och närande rätt väl värd att inleda sin middag med.

John McMillen / 50-50

Vi inkvarterade oss på vandrarhemmet Nathans Villa som var flådigare än de flesta hotell jag har besökt. Sedan började vi skata och slutade bara med det under några få timmar för sömn och mat och dryck. Warszawa är en mycket stor stad (minst dubbelt så stor som Stockholm) och att hitta alla skateställen på bara en vecka är en övermäktig uppgift, upptäckte vi. Staden har inget Stalin Plaza eller MACBA (eller Obsan, ehehea…), det vill säga stora uttjatade spots där alla möts upp men blir kvar hela dagen för det är så bra att man inte vågar ge sig ut på

safari. Istället finns det massor av mindre spots som kanske inte lämpar sig för en heldagssession men som är lika bra för det. Om det finns ett ”huvudspot” så skulle det kunna vara vid Sheraton hotell i stadens mitt. Där är det störst chans att träffa på andra skatare och om man har en karta och en polskpratande person med sig så kan de märka ut alla de bästa spotsen och sedan är det bara att köpa ett skamligt billigt busskort och sätta igång med rippandet.

De många åren av krigslidande har gjort att staden är belamrad med monument av alla de slag över fallna hjältar, motståndskämpar, bittra nederlag och stunder av befrielse. Många av dessa monument är oftast ytterst väl lämpade för skateboardåkning men om du bestämmer dig för att utnyttja detta får du vara beredd på att bli barskt tillrättavisad av uniformerade personer. Polackerna tar nämligen sin allvarliga historia på allra största allvar och det är bäst att inte käfta emot om du inte vill hamna i kurran. En annan sak som är bra att känna till som skateboardfarare i österled är den polska asfaltens tjärhalt. Som svensk skateboardåkare är man van vid att asfalten till 99 procent består av sten vilket gör att när den ynka andelen tjära nötts bort av dubbdäcken återstår något som inte lämpar sig för hjul under 260 millimeter. I Polen däremot snålar man inte på det goda vilket gör att asfalten är mycket slät, men se upp! Under dygnets varmaste timmar mjuknar tjäran till kvicksandsliknande förrädiskhet och under vår första dag i huvudstaden var det populäraste tricket caveman råhangup när hjulen sjönk ner till muttrarna i gojset. Vi lärde oss snabbt den lilla ritualen att mellan klockan tio och tre alltid knacka tailen i marken för att höra efter om det var rullbart innan man kastade loss.

Lars Spets / ollie

Hur är det med kärvheten då? Jo visst finns den allt, men den tar sig mest uttryck som en sänkning i levnadstempo. Kanske är det den ryska björnens gamla järngrepp som gör sig påmint som en slags krampaktighet i allt som västerlänningar räknar som själklara samhälleliga aktiviteter. Har flera generationer lärt sig leva med att det kan ta dagar eller veckor att fixa en tågbiljett eller ett kålhuvud och i många fall till slut inte få något annat än ett nej vid luckan är det helt naturligt att det nu tar tjugo minuter att köpa en tågbiljett eller att expediten på KFC med ett leende menar att den friterade kycklingen inte är till salu. Inget av detta är dock något som vi svenskar blir lidande av.

Sänkningen av tempo och ambitionsnivå blir istället hälsosammare än tolv år av qigong med gurkskivor på ögonlocken och man kommer direkt in i den trivsamma lunken. Om man inte heter Senap och kommer från det häktiska Göteborg vill säga. Senap utvecklade mot slutet av vistelsen en ”polenallergi” som yttrade sig i ständiga uttalanden som ”Åh, jag vill hem nu” när hans längtan efter kullersten, regn och sill blev för stark. Vi andra förstod inte vad han menade, för vi tyckte att Polen rulade!

Senap / feeble