Filosofen / Renässansmannen / Världsmedborgaren – Gustav Svanborg Edén

Det finns två typer av vänskap, den som måste underhållas varje dag och den som består över tid och rum. Vill man vara kompis med Gustav Svanborg Eden får man se till att uppskatta den sistnämnda. Han har nämligen en tendens att försvinna just när man börjat vänja sig vid hans bekantskap. I unga år flydde Gustav Lund till förmån för Göteborg och någonstans i de sena tonåren försvann han till London. Sedan dess har han farit fram och tillbaka mellan London, Lund, Pearth, Tokyo och Lund igen. London verkar vara det närmaste Gustav haft en fast punkt och en röd tråd i sitt liv. Där har han utbildat sig till filosof och regissör, och framförallt – skatat. Några kanske kommer ihåg hans del från Blueprints smått legendariska video ”Waiting For The World”. Gustav är en man med, minst sagt, många strängar på sin lyra. Han har gjort radio, regisserat pjäser, gjort dokumentärfilm, undervisat japaner i engelska, men kanske mer intressant i sammanhanget så kan han göra nollie lika högt som Paulo Diaz.

I skrivande stund befinner sig Gustav i Pearth, Australien där han gjort sig oumbärlig i skatescenen genom att engagera sig i bevarandet av en järnkant som skatarna ville spara och kommunen riva. Vi har kunnat se hans långa lekamen i internationell skateboardmedia en massa gånger men han har lyst med sin frånvaro i Sverige. Därför föll det sig naturligt att göra något av de bilder som blev över efter ett par fotosessioner i London och Pearth. Detta inte bara för att Gustav är grymt skateboardgenic utan också därför att han är den mest intelligenta människa som gått i ett par Lakai. När jag gjorde lite research inför följande intervju hittade jag ett forum där Gustav diskuterades. Någon summerade Gustav på följande sätt: What a wonderful, funny, charming and very intelligent man. Skateboarding, can we please be a little more like Gustav. Thank you. Ytterligare beskrivningar känns överflödiga. Möt filosofen, renässansmannen och världsmedborgaren Gustav Eden.

“Gustav is so very rad. What a wonderful, funny, charming and very intelligent man. Skateboarding, can we please be a little more like Gustav. Thank you”

Oj. Vad är det meningen jag ska säga om det här? Jag trodde skateboardåkning handlade om öl, hammers och skit-i-vilket…

Ärligt talat Gustav, jag vet inte var jag skall börja men jag tror att vi får börja från början. Berätta för oss vem du är, hur lång du är, var du kommer ifrån, var du är och vart du är på väg.

Gustav Svanborg Edén, född 1979, 195cm, född i Göteborg, flyttade till Lund I tio-årsåldern, sedan till London efter första året i gymnasiet, sedan blev det Japan, Oslo och Australien. Bakgrunden är vål småborgerligt läkarakademisk med fundamental skateboardinfluens. Vad ska man säga? Kom i kontakt med skate 1987-88 Framtiden just nu sträcker sig sex veckor framåt, tills mitt turistvisum tar slut och jag måste ut ur Australien.

De senaste tio åren har du pendlat mellan London, Perth och Lund. Varför ger du dig alltid av?

London började som ett pausår till gymnasiet, men jag blev kvar i sex-sju år. Japan var ett avbrott från London när studierna hade fallit ihop för att jag skatade för mycket. Oslo var för att tjäna pengar till filmstudier. Australien var för att skaffa mig en yrkesutbildning. När jag väl tagit mig till London träffade jag en hel del människor som var där på resande fot, så det verkade lockande och naturligt att ge sig ut. När jag lämnade Sverige blev det också lite som att man tappade kontakten. Varje gång jag kommer ”hem” nu, så känns det trevligt i någon vecka, men sedan lite främmande. Det borde vara naturligt, men det är det inte. Den plats jag bott längst på är Göteborg, men inte sen jag var tio. Det blir lite splittrat och det gör det lättare att ge sig av till nästa, nya plats. Familjen är dock i Sverige, och jag har vuxit upp där, så jag är ju helt och hållet ”Svensk” i den meningen. Ens relation till sin familj ändrar sig ju inte särskillt för att man är ute och dräller…

Varje gång jag träffar dig så har du påbörjat något nytt projekt. Ena gången var det ett good-will-projekt med begagnade skateprylar och innan dess en dokumentärfilm om street art. Red ut begrepp. Vad håller du på med nu?

Just nu sitter jag i Fremantle strax utanför Perth, världens mest isolerade stad, och jobbar på en DVD om Wolstores - det lokala skatestället här. Utöver detta jobbar jag på MAP Films (jag och min polare Jack Pam’s kreativa parasoll) med ett större filmprojekt .Vi har i två års tid jobbat på en film om folk som sysselsätter sig kreativt med att på något sätt engagera sig med stadsmiljön. Skatare omtolkar stadens fysiska utrymme, konstnärer som jobbar i och med stadsmiljön använder staden som en kommunikationsplats eller bara för att manifstera idéer, arkitekter som arbetar specifikt med lek i stadsmiljön etc. Skateboarddelen kommer cirkla runt London, men kanske även Malmö. Konst kommer att vara främst från Berlin, foto från New York och LA, det intellektuella lite varstans ifrån… Eventuellt åker jag hem härifrån via LA till London och sen till Sverige till Midsommar. Välgörenhetsprojektet handlar om ett sätt att maximera värdet i överflödiga saker  och skapa pengar till välgörenhet genom återvinning. Väldigt enkelt, och det kommer nog bli av vare sig det har med mig att göra eller ej. Problemet med allt det här är att jag inte får betalt. Så det får bli gjort mellan café-arbete, skatande, resande och sovande. Om någon som läser detta vill stödja det här helt fantastika superprojektet kan dom ju höra av sig.  Hej på er! www.mapfilms.net

Flygande tänkarn’ / ollie kickflip / Luke Thompson

Jag glömmer vad kanten heter, men jag vet att du blev anställd av Pearths kommun för att bevara den. Hur gick det till?

Fremantle är en hamnstad strax utanför Perth i Västra Australien vars främsta industri tidigare var ull-handel. Stora lager byggdes för att förvara ullen tills den skulle skeppas ut. Få av dessa finns kvar idag, men ett av dem ligger mitt inne i Fremantle, oanvänt och förfallande. Byggnaden har dock en lång metallkant längs med en av sina väggar. Skatarna har tagit över platsen och det har blivit Västra Australiens mest ikoniska street spot. Perth’s Southbank eller EMB. Fremantle har till skillnad från de flesta andra kommuner i området ingen ordentlig skatepark eller andra street spots, men Woolstores som byggnaden heter har gjort att Fremantle är centrum på skatekartan. En oerhörd resurs som inte tagits på riktigt allvar. Jag åkte till Perth för att plugga, men det gick snart över. Jag avbröt studierna och hade tänkt göra ingenting, men så fort jag gav upp på livet fick jag massa motivation till att få saker gjorda. Jag närmade mig kommunen om att anordna ett skate-evenemang för att lyfta fram skatarna och Woolstores i det allmänna medvetandet. Jag skrev en ansökan om att anordna ett evenemang som del av “Fremantle Festival” och fick det att gå igenom på något sätt. Hade egentligen ingen aning om vad som krävdes, men det gick ju bra och man lärde sig mycket på vägen. Genom den processen lärde man känna de som jobbade på kommunen och de anställde mig för att anordna andra evenemang och sedemera ett andra evenemang. Efter alla års utbildning och virrande visade det sig, ironiskt nog, att det första något så när ”professionella” som hände var skaterelaterat. Woolstores är fortfarand rivningshotat och som jag ser det är frågan inte om det kommer försvinna, utan vad som händer med skatescenen när det väl händer. Det enda som kan fylla en liknande funktion i mina ögon, är en central plats med skatevänlig arkitektur där skatarna själva kan utforma sin tillvaro, snarare än ännu en standardskatepark som överallt annars.

Fully Flared var den mest efterlängtade videon på mycket länge. Tittar man riktigt noga kan man se dig i MJs part. Hur lång tid tog det att filma ditt material? Tänk att du hade delad part med M.J. som gick och blev skater of the year och allt!

Lakai-teamet kom till Perth och stannade i två veckor för att filma till Fully Flared. Två år i rad, dessutom. De hängde på Woolstores varje dag och värmde upp, chillade med localsen, spelade cricket innan de gav sig ut för att lägga upp. Sinnessjukt på många vis. Carrol, Guy, Koston, MJ, Olson, Cairo, Howard och Biebel var där året som jag såg dem. Eftersom Perth-scenen är intim och långt ifrån all industri, var det inga ungar som ställde dumma frågor och häcklade dem om grejer. Istället var det som att bara skata som vanligt. Enligt vad jag förstått betydde det mycket för dem. Via Morgan Campbell höll vi dem senare uppdaterade med att stället var rivningshotat och otroligt nog fick Woolstores ofantligt med screen-time i FF. Montaget som byter låt i Carroll’s del från metal till gangsta är Woolstores, JP säger “Woolstores?” till kameran etc. Det kan man visa på nästa kommunmöte… Ah. Jag lade mina hammers på en eftermiddag efter jobbet. Som Penny över kedjan, liksom.

Att hindra hindrets funktion / Switch 180 / Aidan White

Du hade något av en peak när din del i Blueprintfilmen Waiting for the World kom ut. Sen skadade du dig i Japan. Vad hände och hur håller kroppen ihop nu?

Peak? Ain’t dead yet! Nåja, inte blir man skate-proffs i det här livet inte. Det blir lite av en lång historia här… Jag flyttade till London efter första året i gymnasiet och blev kvar där i ganska många år. Det är väl min hemmascen kanske. Jag var inte särskilt gruppbunden, utan umgicks med alla och lärde på så vis känna rätt mycket folk. Mycket av detta var via SLAM City Skates där jag nog klockade mer timmar än på universitetet. Jag lärde känna fotografer och filmare när de började som sedan blev duktiga. Eftersom jag gillar att filma och fota etc. blev det att man var ute och jagade footage och samlade på sig en del, bland annat med Blueprint-relaterat folk.  Att jag hade en minidel i WFTW har visat sig öppna mer dörrar än universitetet gjort. Hela mitt sociala nätverk i Australien grundades med att folk som växt upp med den videon kände igen mig, men så är det väl med skate – man har lite familj överallt. Min officiella tillvaro i London byggde på mina studier, men när skatandet gick bra och pluggandet saknade några realistiska mål blev det inte mycket av det. Jag gick inte ens till mina tentor andra året på universitetet och när det föll ihop hade jag ingen officiell anledning att stanna kvar, så jag kom hem till sommaren utan någon riktig inriktning. Jag ville bort från det hela och då blev det Japan. Jag tänkte att jag fortfarande var intresserad av filosofi och att utforska vårt medvetande. Logiskt verkade  det bästa sättet att fortsätta på den banan att åka till en plats där (man kunde skata och…) bli tvingad att ifrågasätta sina kulturellt invanda antaganden. Låter fint, men mest en fin idé utan verklighetsförankring i mitt sätt att leva. Översatt till handling blev det att jag hängde på en Amerikansk militärbas där min kompis jobbade. Jag skatade, drack öl och letade inte jobb tillräckligt… Sådär lagom spirituellt, om än mycket lärorikt, fast på andra sätt än de man tänkt sig. Till slut tog jag tag i det hela och en kväll när jag gav mig ut på egen hand träffade jag ett gäng Japanska skatare som var ute och filmade. Det var kul och vi skatade som fan, men när vi skatade en trappa fastnade jag i marken och knät flyttade på sig. Skadad och pank var den Japanska drömmen över. Jag kom hem med delvis pajat knä utan att veta om det. En magnetröntgen visade att jag slitit korsbandet halvt itu, men det fick jag aldrig reda på för sjukhuset hörde inte av sig till mig och inte jag till dem. När jag ovetande om detta skulle testskata på  Bryggeriet  trampade jag snett och inget höll emot. Korsbandet rök samt en hel del menisk bitar m.m. Sen blev det atroskopi, rehabilitering, kö till korsbandsoperation och sedan rehabilitering igen. Som alla andra blev jag tillsagd att jag aldrig borde skata igen och försökte komma på vad jag skulle ta mig till nu. Det blev att jag hängde i Lund och blev utsatt för det svenska kollektivtrycket – ”bli som oss” – etc. Åkte efter en del ordentligt tveksam psykiatrisk rådgivning till London för att avsluta min examen i filosofi, vilket i slutändan nog var bra. Knät började bli bättre och jag kom gradvis på hjul igen. Skatade med skydd i två år. Man kommer ihåg första gången på bräda efter två år av. Det kändes som att benen var kryckor, kunde inte göra en ollie. När jag några veckor senare full av entusiasm berättade att jag gjort en pop-shove-it, var det ingen som fattade varför jag var så peppad. Knät är idag fortfarande ostadigt och kroppen blir stelare och skörare för varje år, men personligen skatar jag bättre nu än nånsin. Det är bara det att ungarna är så jävla grymma… Lämna mina go-to trick ifred, skitungar…

Ett sunt pyramidspel / 360-flip to fakie / Luke Thompson

Senaste gångerna vi talats vid har du gått igång på politik så att det är svårt att få stopp på dig. Chomsky verkar ha en särskild plats i ditt (gissningsvis) liberala hjärta. Under en diskussion för ett tag sen myntade din bror begreppet ljusblått som ett politiskt läger. Var på färgskalan hittar vi dig nuförtiden?

Om man ska vara självkritisk så är Chomsky lockande för den som vill ha åsikter, men inte pallar läsa på. Han verkar grymt påläst, så man litar på att det stämmer. Eller? Nåja. Hmm. Mycket av vad som följer är säkert återanvänt Chomsky, men vad spelar det för roll om det verkar stämma? ”Den som öppnar käften utan att veta vad de snackar om är en fåne” -  skitsnack! Ingen vet riktigt vad de snackar om. Det är därför vi snackar ju… Jag ber om ursäkt om detta verkar vara en pretentiös föreläsning. Så här tänkte jag nu i alla fall… Egentligen borde väl alla vara ”färglösa” egentligen och utgå ifrån varje individuell situation och problem med lika individuella och specifika lösningar, men tyvärr tror jag de flesta sätter känslor på vissa institutioner, samhällsgrupper, kliché-argument etc. Man lär sig filtrera utifrån sin uppfattning av rättvisa, rättigheter, frihet osv. Ens samhällsursprung har nog mycket med det att göra. Personligen består min familj i princip enbart av läkare och akademiker, så intellektualitet och samvete ligger väl inne i tänkandet rätt hårt, samtidigt som man nog varit lyckligt lottad med det ekonomiska, generösa föräldrar etc. Vad ska man säga? Småborgerlig kanske. Alltså kan ni vänta er att mina politiska åsikter är färgade av medmänskliga ideal, stora övergripande principer och viss distans till den bittra ”verkligheten”. Här har vi alltså en filtrerad verklighetsbild… Om man ska dra det stort upplever jag mänsklighetens enda riktigt fundamentala fråga vara om hur vi som biologisk varelse ska gå till historien - som cancer eller vårdare. Som jag ser livet på jorden skiljer sig människorna distinkt från djuren i det att de har en överlägsen intellektuell förmåga som framför allt tar sig form i vårt språk. Vi har en förmåga att utveckla komplicerade ideer, se sammanhang och koppla dem till vårt känsloliv. Vi har förmåga till planering, empati och har delvis utvecklat social samlevnad. Med dessa egenskaper har vi historiskt sett uträttat olika stordåd. Vi har utvecklat musik, konst, teknologi och gradvis mer och mer jämlika samhällen. Industrialismen tog kamp med naturen och teknologisk utveckling har gjort oerhörda framgångar för att utveckla vår levnadsstandard. Detta har dock skett med oerhörda konsekvenser på vår miljö. Desutom har vi utvecklat vapen som har förmåga att ödelägga allt liv på jorden flera gånger om. Utom möjligtvis kackerlackor. Om vi tappar kontrollen globalt nu kan det gå riktigt illa. Detta är historiskt sett ett nytt skede: Vår industri hotar att drastiskt ändra våra överlevnadsförutsättningar och vi har förstörelseverktyg på en aldrig tidigare skådad skala. Maktfördelningen i världen är samtidigt obalanserad och de som har inflytande och egendom är kulturellt främmande och distanserade från de som inte har så mycket. De som tjänar på orättvisorna i våra system lyckas, som vanligt, lätt rationalisera bort sitt övergripande ansvar och är givetvis motvilliga att kompromissa. På många vis är dessa människor du och jag. I hand med detta har företagens funktion i samhället överrepresenterats till en sådan grad att nationalstater är så beroende av deras verksamhet att de inte kan motstå utpressning. Medierna har även formats till kraftigt vinstdrivna institutioner som delar intressen med den privata sektorn, universiteten inriktas på att skapa vinstdriven forskning, utbildning inriktas på vad som behövs i samhället utifrån ett ekonomiskt perspektiv etc. Detta är givetvis inte den enda tendensen i samhället, och inte uteslutande eller utan motpart, men en oroväckande tendens likaväl. Kulturellt är det svårt att säga om vi regrederat eller inte, och forskning om ”lycka” är ett nytt fenomen, förr överlevde man mest och reglerna för framgång var betydligt klarare, men det verkar som vi – rika västerlänningar inte mår så bra. Personligen tror jag detta har att göra med att vårt medvetande är för upptaget med saker som inte fyller någon existensiell mening. Prylar, utseende, image etc. är väldigt otacksamt att bry sig om, eftersom de sällan reflekterar något hållbart. Hade vi engagerat oss i saker vars konsekvenser vi kan uppleva, hade nog livet varit enklare att förstå sig på.
Den som bara arbetar för belöningen de får från sitt arbete, men inte för arbetet i sig självt, kan få respekt för arbetet de utför, men aldrig respekt för vem de är. Så lär någon vis ha sagt. Om vårt medvetande inriktas mer på konsumtion än frågor som angår oss missar vi chansen att ta ansvar för vårt leverne, vilket nog är de mest själsligt främjande man kan göra. Nåja. Är man tråkig nu? För att återknyta tror jag att vi, som världsmedborgare, på något vis har ett ansvar att vårda vår omgivnng för framtida generationer, våra barn, oss själva, andra människor etc. Det ligger i vårt egenintresse, på en evolutionsnivå, att inte kvadda jorden så att säga. (Innan jag går vidare kan man påpeka att människor i alla tider har menat att världens ände är runt hörnet och allt kommer att gå åt fanders om vi inte skärper oss. Visst, det stämmer. Men vi har inte haft atombomber tidigare heller. Jag kan ha fel. Vem vill ta reda på om jag har fel? Nåja.)  Vår stora utmaning, då, i detta skede av potentiell armageddon (huga!) är att som en världsbefolkning engagera oss och ta ansvar för vår situation.
Frågan lyder:  Kommer vi, som varelser, vara den cancer som spridit sig över världen och med hjälp av våra unika egenskaper korrumperat och ödelagt vår planet, eller kommer vi lyckas använda dessa egenskaper för att vårda och värna vår värld, kontrollera vår tillväxt och utveckla våra samhällen? Historiskt sett har flera samhällen existerat som levde i symbios med naturen, haft avancerad kultur och prioriterat hållbar tillväxt. (Tyvärr blev de utrotade av Europeiska kolonialister som lärt sig kriga mer effektivt…) Vad ska man säga? Om man ser hur drastiskt vardagsdebatten förändrats de senaste tio åren kan man inte låta bli att få ett måttligt förtroende för att förändring faktiskt sker. Idag kan man prata öppet om miljöförstöring, olje-driven politik, problem i ekonomiskt tänkande etc. Det som tidigare var kontroversiellt är numera vardagsmat. Detta mycket tack vare att världsutvecklingen gått drastiskt åt ”fel” håll. Om den allmänna opinionen kan lyssna på bra idéer måste politiker lyssna på något sätt tillslut. Det är bra, ju. Hoppas det går vidare så. Sverige verkar faktiskt vara förhållandevis bra på att lyssna på sin befolkning, så vi kan nog inte klaga för mycket. Färg? Om man ser till hur det brukar bli med medelklass ”borgare” brukar de flirta med djupröd vänster i ungdomen för att sedan krypa hem till det ljusblåa (vänster om mörkblått) när man kommer på att försörja familj går bättre med de fördelar man vuxit upp med. Jag är nog inte så unik med mina stora åsikter…

Den ende som inte har skägg i ZZ Top heter Beard i efternamn / Noseslide / Henry Kingsford

Dina resonemang kring skate, livet och politik brukar innehålla funderingar om alltifrån nya colabs mellan märken till lösningar på konflikten mellan Israel och Palestina. Du är den mest pålästa skataren jag känner. Låt oss veta, hur du tror skateboarding kan överleva finanskrisen?

 Modern skateboardåkning föddes med itusågade rullskridskor och byrolådor av människor som ville skata. Kommer vi att ”överleva”? Jag ser inte det som ett problem. De som vill kan nog. Om skateindustrin kommer överleva är en annan fråga. Skateboardvärlden har vuxit sig ordentligt blaffig med börsregistrerade företag, miljonkontrakt etc. Det finns en dragkraftig trend inom skateindustrin som resonerar utifrån argumentet att ju mer pengar som finns tillgängligt inom skateboardåkning, desto fler kan livnära sig på det. Desto mer stöd finns till utövare, desto fler parker byggs etc. Det pris man betalar för den utvecklingen är att skateboard ”formaliseras” och tävlingar med mer och mer konkreta regler införs. Större! Svårare! Högre! Farligare! etc. verkar vara en logisk utveckling på den tendensen. Andra ser detta som ett hot eftersom skateboardåkning fötts via en kultur och attityd som revolterat mot just den formaliserade skateboardåkningen. Z-Boys revolterade mot slalom och freestyletävlingar på 80-talet etc. Skateboard i det här lägret uppfattas som en aktivitet på sina egna meriter, på gränsen till en konstform där kreativitet och estitik är likvärdiga med – eller överträffar – skicklighet. Man yrkar på att inblandningen av storindustrin korrumperar skatekulturen och vattnar ut vårt kollektiva medvetande. Skatekulturen tappar sin kärna och trovärdighet som rebellisk om vi tar emot pengar ”utifrån”. Grejen med skateboardvärlden idag är att den är för stor för att vara ensidig. Skateboard är inte längre en rebellsport eller något man måste kämpa för. Det ”gänget” som vi gick med i, fick slåss för och tog skit för att vi var med i, är inte längre utanför normen, utan helt enkelt ”inne”. Skatare får snygga tjejer i skolan! När hände det?! Jag tror skateboard verkar var inne i ett nytt skede för oss gamla rävar (få man säga dt utan att åka vert?) som växte upp med att skate hade en kultur och ett mode i taget. Det var Visionbyxor och hip-packs och sen gigantbrallor i pastell med matchande t-shirts och Puma Clyde eller Adidas Gazelle och sen svarta skor, stora blåjeans och vit t-shirt etc. Numera är skate så stort att det finns ett gäng subkulturer som kan existera parallellt med varandra utan egentlig konflikt. Visst känns det surt när Scheckler rappar, vi har uttalat religiösa märken och annat som känns främmande och fånigt. Det är svårt att känna sig hemma i det. Å andra sidan är man inte ett ufo på puben längre, det finns skateparker överallt och man behöver inte beställa brädor på postorder. Romantisk som den tiden var kan det vara skönt för en åldrande med lite lättja. För min del får Scheckler göra vad han vill. Spring å tävla! Du blir nog lycklig om du vinner…? Om finanskrisen slår hårt mot skateboardvärlden kan detta föra med sig olika alternativ. Antingen drar sig stor/surf-företagen ut och de som varit beroende av dem konkar. Ok. Massa arbetslösa proffs, konkurrens och potentiellt tråkig atmosfär för de som måste överträffa “Newbie-Good Trick” för att behålla sin bräda på hyllorna. Alternativet är att de oberoende företagen konkar för att de är för små. I sådana fall kommer skate antagligen formaliseras snabbt och hamna i OS etc. å andra sidan kommer detta medföra en motreaktion stor nog för att någon ska kunna skapa nya företag. Alltså, ni som läser det här, tänk på var ni lägger slantarna. Skate i park med tävling och klappande publik eller på gatorna med stil? Så enkelt är det! Inte. Vi ”gamla” är del av den första generationen moderna stretskatare. Vi är de första som åldras med det här! Det är vi som bestämmer hur det ska utvecklas. Vi behöver inte göra någonting som redan är gjort! Vi kan göra vad fan vi vill… Skateboardindustrin har för mig alltid verkat motsägelsefull. Alla företagen strävar efter sälja sina produkter genom att marknadsföra sig på olika sätt och hoppas vinna trovärdighet hos de svårsålda skatarna. Det klassiska argumentet är att de företagen som kommer syssla med skateboard även när storföretagen försvinner och de som ger mest tillbaks till skateboardåkning genom att sponsra bra åkare, producera bra filmer, åka på många turnéer etc. är mest ”värdiga” representanter för en ”core” skateboardkultur.  Därför förtjänar de de fattiga skateuslingarnas gunst. Man bygger märkeslojalitet genom att övertyga oss att de är som vi. Detta lyckas ganska bra. Skatare är trogna konsumenter. Samtidigt betalar vi dyra pengar för grejer som inte håller… Är skatemärkerna våra kompisar? Det är en sorts ”kompisindustri” där den som äger företaget måste övertala sin näste man att han gör honom en kompistjänst som i sin tur gör proffsen, amatörerna och flowsnubbarna en kompistjänst, som sedan ger sig ut och ska vara kompisar med kidsen som sedan ska betala för alla ens kompisar. Det är lite som att barrundan går nedåt i hackordningen men blir större för varje steg. 13-åringarna och deras föräldrar får köpa hela laget runt. Tänk på att du betalar för mer än brädan nästa gång. Du ger pengar till snubben med namnet på brädan, men framför allt till ägaren av skateföretaget. Om företaget är stort kan detta vara en aktiemäklare eller en snubbe som också tjänar pengar på surf, motorcross och hela kapitlet ”extremsporter.” Eller ännu värre som kristna fundamentalister kopplade till obekväma lobbygrupper i USA. Kanske. Det är upp till dig hur du vill skateboard ska se ut. Skateindustrin kommer, i all sin ”core”-övertygelse, aldrig överge sitt levebröd. De säljer vad kidsen köper, men försöker säga till dem vad som gäller. Som ett sidospår kan man undra hur ”kollektiva” vi egentligen är. Om vi verkligen var så kollektivt fjättrade borde vi pyssla med delägande i företag där man köper en andel i företaget, delar upp produktionskostnad och därmed får produktionspris. Tyvärr blir man då sitt eget proffs, eller får betala någon annan  för att inspirera en, man får göra sina egna filmer, kan inte välja en annan form på brädan lika lätt etc. etc. etc. Nåja. Vad ska ungarna vilja bli om det inte fanns skateproffs att aspirera till att bli? Skateproffs med en tvåårslucka att göra sig ett namn, utan skadeförsäkring eller pensionskontrakt, skippad utbildning, ingen etablerad vardag och alkoholberoende. Vad skulle folk växa upp till?

Du är, som sagt, minst sagt en beläst man. Å ena sidan är du så Lundensisk som en akademiker kan vara men å andra sidan ger du den couchsurfande världsmedborgaren ett ansikte. Om du skulle dela upp dig själv enligt tallriksmodellen, vilka delar av din personlighet skulle vi hitta var på tallriken och vilken rätt skulle du vara?

Man skulle nog vilja att idéer och genomförande var som grönsaker och kolhydrater – balanserade stora delar. Helhjärtat kul kunde vara den bastanta köttbiten. Egentligen är min tallrik nog ett alltför stort smörgåsbord med för många rätter för att man ska veta vad man ska rikta sig in på. Man plockar, men känner att man missar något för varje grej man väljer. Förhoppningsvis blir man mätt eller hittar en favoriträtt. Lite ratios istället:
Åsikter/kunskap – 30% + 70% = 100% logik. Sanning finns inte – jag vet det för jag har läst filosofi.
Föreläsningar/lyssna: 80/20 – jag vet ju som sagt mest i alla fall.
Grubblande/handlande: 80/20
Skate/allt annat som skate ‘ska vara’: 100/0
Föreläsa/leva upp till sina ideal: 70/30
Mänsklig/Övermänsklig: 100/0
Jag gillar inte den här delen så mycket…  Jag tror det här är ditt jobb, inte mitt.

Apropå akademiker, vad har du för utbildning efter dina vändor i skolbänkarna världen över?

BA Filosofi, King’s College - London, Drama, Media- och kommunikationsvetenskap i Lund, Lite International Business i Australien. Med andra ord inget självklart. Jag har alltid pluggat för att ha något på gång i livet som verkar legitimt. Jag har skapat ideer om vad studierna ska innebära och leda till istället för att tänka på vad livet som student innebär med läsande, hängande på bibliotek etc. Om man inte har en ordentlig personlig anledning till att läsa, eller att man tycker det är helt ok att pyssla med, ska man nog vänta med universitetet. Har man abstrakta idéer om att man ska ”bli” något efter man tryckt sig igenom processen är det ganska svårt att motivera sig. Man behöver något konkret att fästa sig på.

Barbarisk heelflip över konan, Konan Barbaren hajar ni..? / Henry Kingsford

Du är något av en local i både Malmö, London och Pearth. Hur skiljer sig scenerna åt? Vilken föredrar du?

Perth är vit förorts hiphop med hippieinslag. Alla kör bil till samma spots, dricker öl när de skatar och tar det lugnt med ambitionerna. Det är lätt att leva härborta. Jobba fyra dar i veckan, betala hyra för centralt boende, äta ute och festa fem gånger i veckan. Helt ok för lättjan alltså. Å andra sidan utmanas man inte så mycket här. Folk snackar inte i onödan om intressanta saker och man blir inte bombarderad kulturellt. Samtidigt finns det en bra musikscen, konst osv, men det krävs väldigt lite av en, så det är lätt att göra ingenting. London, å andra sidan, är tungt som fan. Man måste jobba som fan och bo kasst för att ha råd att äta skitmat. Spara kan du glömma, det tar en timme att ta sig någonstans och du har aldrig råd att göra något intressant. Samtidigt får man leva rätt aktivt och har man  pulsen uppe blir det lätt att det börjar hända grejer. Skatemässigt suger vädret en del, men det finns oerhört mycket att finna. Scenen är grundad med Engelsk cynicism och sarkasm och inga tomtar överlever. Man skatar mer street än park och man kan ge sig ut och jaga. Dessutom kan man rikta en kamera vart som helst och få stämning. Jag gillar London, men hade man haft bra jobb hade det hjälpt. Malmö har jag nog aldrig riktigt varit del av, eftersom jag  varit mer i Lund, men man får ta av hatten och bocka i respekt till allt som har åstadkommits i förorten. I Malmö blir man deppig för att alla kan skata miniramp och laddar som fan. Sveriges Portland i frireligiös hängivenhet. I Malmö åker man skateboard. Inget brädjonglerande här inte. Fast de kan ju det också, kommer man ihåg från gamla Jüra och Plazatider.  Nu snackar jag väl om de jag känner. De yngre vet jag inte. Annan skola kanske? Jag har inte varit hemma så väldigt mycket, så jag vill inte säga för mycket om Malmö. Steppeside är ju så jävla grymt.  I Lund brukar det vara trevligt på 4H och Gastelyckan. Lite lugn stämning. Sverige har dock trillat in i röd zon för one-upvarning… Lite utbildning här: Om någon prövar något och du medvetet försöker samma trick så hamnar du i ”local burner”-kategorin och ingen vill prata med dig. Tänk själv om du kan. Oj här läxar man upp helt plötsligt…

Du gör högre nollie än någon jag känner. Vad är hemligheten egentligen? Är det att du har de tre T:na - timing, teknik och tur, eller är det kanske så att din anatomi är optimal för just det tricket?

Brorsan var vänsterhänt och goofy – jag är högerhänt men ville åka som han, så det blev goofy. Därför funkade Nollie rätt naturligt när brädorna fick nos och man kom på dem några år senare. Lite som Ali som bytte till Goofy för att Mike Carroll va goofy. Framåt-pop känns som att sparka, ju. Det dåliga knät poppar nu, men det går ok.
 Vad är ditt förhållande till miniramper och varför?
Jag förstår mig inte på dem – det blev aldrig böjar för mig. När man började skata som frälst var det street-revolution och det verkade liksom coolast. Vi kollade alltid på streetdelarna i Hokus Pokus även om det fanns en miniramp i Lund. Ironiskt nog hade jag faktiskt en miniramp i mitt garage ett tag. Ungefär en meter hög. Till slut fick morsan för mycket p-böter, så det sket sig. Jag satsade mer på  pressureflips och slappie-noseslide to crook-varianter än maydays och blunts. Kan fortfarande inte pivot-fakie. Allt fakie är uteslutet efter 20+ år. Patetiskt. Försöker lite på sistone….

Det börjar bli dags att runda av det här. När kommer du hem igen?

Midsommar är det fest! Om något är hemma så är det morföräldrarnas sommarstuga i Bohuslän. Man kan inte annat än vara tacksam för att ha tillgång till en sådan plats.

 Passa på att få sista ordet här. Det är din intervju.

Ok jag tar den frågan som ett tillfälle att gå lös med sentimentalitet och klyschor: Jag har i hela livet undrat vad jag borde bli och tänkt på vad som verkar vara bra. Jag har hittat på olika ”storys” som verkat bra utifrån och som man kan rättfärdiga sin existens med. Det har känts som man behöver ”kvalificera” för livet. Under tiden har jag som sidoaktiviteter hållit på med massa annat jag inte trott var värt nåt egentligen. Jag borde fattat tidigt att det var de grejerna jag ville syssla med, men har gått en helt bakvänd väg för det. Det jag vill säga är att livet handlar om att göra det som känns som att det är värt något och som får igång en, inte vad som ger status eller ekonomisk säkerhet. Man kvalificerar för livet när man föds, inget mera. Har man gjort mer nytta än skada när det är över är det ett plus. Våga satsa på vad du brinner för! Du får tillbaks vad du satsar, vad det än är. Förvänta dig bara inte att veta varifrån belöningen ska komma. “If you put in, you get out. But you have to put in.“ som en god vän sagt. Tack till Giftorm och John för intervjun. Photographers for time and 
dedication. Läsare som orkat läsa, vänner överallt, SLAM City Skates, Momentum och framför allt: Mamma, Pappa, lillbrorsan Måns, Mormor, resten av familjen och den förlängda familjen. Affa, morfar – han är på sjukhus, så det är viktigt. Tack för allt och hoppas att vi ses snart! – The end?