Ormfar – Lyss till far!

Johannes drömde ofta att han skatade. I drömmarna var alla förutsättningar perfekta. Solen sken och terrängen var slät och inspirererande, Johannes carvade snabbt och stabilt, ändå uppstod aldrig den där harmoniska grundtonen som ligger i botten när det riktiga flytet infinner sig. Han visste nämligen att så fort han försökte göra något fett trick skulle han slamma. HÅRT. Det fanns inget han kunde göra åt detta. Han kunde inte hoppa av, han kunde inte avstå från att försöka, han var helt enkelt tvungen att smaka på hjulens smörgåsbord.

När drömmarna började, ungefär två år efter att han börjat skata, blev Johannes förvånad när han plötsligt knycklades ihop i en liten hög. Han hade ju känt sig så säker på att han skulle landa helt korrekt. Nu, fyra år senare, kunde hans flickvän höra honom gny och känna sängen vibrera så fort en av skatedrömmarna började. När hon väcktes på detta sätt brukade hon kura ihop sig lite extra och dra upp armarna närmare huvudet för att kunna skydda sig när Johannes började sprattla runt i fåfänga försök att rädda sig undan det oundvikliga. Hon spände sig ofrivilligt, inte bara för att han kanske skulle råka slå till henne, nej, mest inför de ljud han undslapp sig. Det började som ett lågt gnällande, som en hund som just fått riktigt mycket stryk av sin älskade husse och darrande väntar på vad som skall komma härnäst.  Gnällandet stegrade sig sedan – ibland långsamt, ibland fort – tills det avslutades med ett återhållet, krampaktigt stönande skrik och en våldsam spasm som slet i Johannes kropp och fick hela sängen att skaka. Johannes vaknade med ett ryck och satte sig upp, svettig och panikslagen.

”Sara, förlåt, jag… det…”
”Det är okej, Johannes. Men…”
”Vadå?”
”Det är så obehagligt när du gör så där.”
”VA FAN TROR DU ATT DET ÄR FÖR MIG, DÅ? VA?” Johannes slet av sig täcket och stormade ut i köket. Han kollade klockan. 4:26. Fan också, ännu en natt med alldeles för lite sömn. Han hörde Sara vända sig i sängen och sucka djupt. Han hade inte menat att skrika åt henne så där, men han kunde inte hejda sig. En tår försökte tränga sig fram i hans ögonvrå, men han svalde ner den och satte på kaffe.

Koffe Hallgren har ingenting med texten att göra, men han ger en skön kontrast / Frontside kickflip

Det senaste halvåret hade han haft fler och fler plötsliga vredesutbrott. I skatehallen skrattade en vilt främmande kille åt något hans kompis sade, Johannes trodde det var riktat mot honom, så han slungade brädan med full kraft mot killens huvud och missade med ett par centimeter. Sen dess blev stämningen tryckt i hallen så fort Johannes kom dit. Mitt på torget knuffade han omkull en gubbe som klagade på att dom skatade bänkarna. Johannes bästa vän Jesse hade slutat att skämtsamt driva med honom efter den gången när Johannes kastade en full ölflaska i väggen och började gå mot Jesse med knutna nävar och vild blick.

Johannes kompisar frågade inte längre hur det var med honom. Hur skulle han kunna förklara att drömmarna ständigt förföljde honom, även i vaket tillstånd? Att han numera blev rädd så fort han ställde sig på brädan? Att han inte sovit ordentligt på över ett år? Att det kändes som om hela hans tillvaro var ett rackligt, svajande korthus som skulle rasa när som helst?

Han hade aldrig pratat med någon om trycket som byggts upp till bristningsgränsen i hans huvud. När Sara försiktigt försökte ta upp drömmarna viftade han bort ämnet. Han slöt sig in i sig själv och skärmade av omgivningen. Rädslan krävde hans fulla uppmärksamhet. Livet hade blivit ett ändlöst kretslopp av skräck och spänd väntan.

Han tittade på klockan. Han hade suttit vid köksbordet i över fyra timmar. Johannes svepte i sig det kalla kaffet och reste sig upp. Måste göra något för att skingra tankarna. Han gick in i klädkammaren och började rota runt bland verktygen. Han kände en sorts beslutsam harmoni när han hörde tänger och fasta nycklar klinga mot varandra. ”Man ska alltid ha rätt verktyg för jobbet, hehe” muttrade han lågt för sig själv. Ah, där låg dom. Och där var maskinen.

Sara låg i sängen och hörde honom pyssla med verktygen. Nynnade han lite? Det var länge sedan. Kanske kunde den här dagen bli lite bättre. Borrmaskinen gick igång, ögonblicket därefter hörde hon hur borren krasande åt sig igenom Johannes pannben, slaskade runt i något mjukt och stannade. Sedan blev det tyst.