Vad är konst och vad är skateboard?

Hela världen följde och beundrade Wladziu Valentino Liberaces fingrar, tonerna som lämnade dessa hyperaktiva guldnedtyngda och diamantförsedda köttsparrisar försatte folk i dans och beundran och gör fortfarande, men det var hans fötter som tog honom till pianot. Skateboard mina vänner kan liknas vid Liberaces fötter, tricken vid hans fingrar och tonerna som flöt ur dem vid betraktarens ögon. Men nu ska vi lämna Liberace för ett tag här och söka reda på vad det är vi håller på med egentligen. Förutom att skateboard är den företeelsen du älskar mest i livet och allt det där, så vad är det egentligen? Det är ju som bekant lättare att peka ut vad saker inte är så vi börjar i den ändan då. Är det en sport? Knappast, sport är konstruerat av och består till mycket hög grad av faktiska regler, skateboard har inga faktiska regler och utan dessa ingen sport, men det där känner de flesta redan till. Är det en kreativ version av ett motionsredskap då? Javisst, om du är själsligt pluggad så kan det nog vara det. Men nej, det är inte svaret vi söker här. Så är det en konstform då? Jag tror mig kunna säga att det är ganska många som är böjd att hålla med om att det är just en form av konst. Men har vi kommit närmare sanningen nu då? För om skateboard är konst, vet vi då helt plötsligt vad det innebär? För att svara på den frågan måste vi ju ta reda på vad konst är och det kan ju kanske ta ett tag, eller?
Konsthur, konstvar, konstnär? Okej, Konsten uppstår när vi slutar att medvetet imitera livet och låter livet imitera oss, den är det enda som är längre än döden och det enda riktiga beviset på att världen inom oss är mångfalt större än den utanför. Konsten rider in på vår framtid för att låta sig projiceras genom vårt förflutna och formas till faktiskt skapelse först när vi penetreras av nuet.
Begreppet konst skiftar så klart inte bara över tid och epok, utan även mellan kulturer och sist men inte minst mellan individer. Låt oss beskriva vårt samhälle som den fasta substansen, då är konsten rekylen. Och det är helt klart en av de företeelser som man absolut inte behöver lyckas med bara för att man vet hur man gör. De allra flesta kan måla en tavla om de får en färgfylld pensel i handen, de vet hur man gör men i det här sammanhanget sker det helt obetydligt. Man blir ju inte författare bara för att man kan skriva, följaktligen blir man inte konstnär bara för att man får för sig att formge eller måla. För var det så skulle det i praktiken innebära att all grafisk framställning ifrån tröjtryck till tv-reklam, pizzeriaskyltar till vägskyltar, rea-erbjudanden på lokala matvaruaffären eller stor del av alla skateboardgrafiker etcetera skulle vara konstverk gjorda av konstnärer.
Så då provar vi att reda ut skillnaderna; Låt oss vara en smula krass här och kalla den visibla konsten ett optiskt verktyg för känsloförmedling, och vägskyltar etc. för optiska verktyg för tankeförmedling. Även fast tankar och känslor hela tiden klär sig med varandra så är de i grunden skilda figurer, precis som konsten och resten av den grafiska framställningen – helt skilda företeelser. ”Grafikens” ändamål är oftast informativt eller dekorativt. Konstens anmodan är att reformera eller/och förstärka dina känslor, den fungerar som mäklare mellan det medvetna och omedvetna. Och även fast konst och övrig grafisk framställning inte är givna motsatser så är det viktigt att förstå de grundläggande skillnaderna här och uppföra sig därefter.
Nu är det ju även så att konsten utgör till lika stor del det skrivna ordet. Och även fast man aldrig kan lära sig någonting genom att läsa om hur man gör det så kan viljan att lära sig väckas till liv genom texten. Och först då öppnas kunskapsporten, texten fungerar som en nyckel, porten som öppnas gestaltar det medvetna och i rummet intill svävar det omedvetna. Så konsten i sig inte behöver vara lärorik för att lära ut. En stor del av konsten befinner sig just där på gränsen till det omedvetna och kan lotsa oss in i det, men den utgör aldrig det omedvetna.

Stefan Toth spelar öververtikal fickpingis – Crailslide

Men tillbaka till skateboard nu, och frågan vad det egentligen är. När skateboard görs rättvisa bör det vara navet som roterar hela skateboardåkarens liv, men detta omöjliggör inte som faktum att det är en konstform. Somliga skatar bara för att dom har skatat när dom var yngre utan att tänka så mycket mer på det. Vissa skatar med ett mer företagslikt och trickbaserat elittänkande och vissa skatar för att inte behöva tänka alls. En del skatar till och med för att dämpa ångest eller för att inte förlora orientering till tid rum eller person, själv har jag nog drivits av samtliga nämnda faktorer någon gång under resans gång. Så exakt vad som driver oss till att just åka skateboard är högst individuellt. Men ingen av anledningarna omöjliggör att det skulle vara en form av konst. Och hur gärna jag än skulle vilja erkänna skateboard som en konstform så vet jag inte om jag med samvetet i behåll kan göra det, inte fullt ut i alla fall. Skateboard kan till en ganska stor del beroende på vem som utövar det/betraktar det stå sig som en helt fantastisk och ytterst spektakulär konstform. Men till roten är det något annat, det som sen kommer ur skateboard kan helt klart liknas vid ett konstnärligt uttryck, men en ko befinner sig inte i flytande form bara för att det som kommer ur den är mjölk, om ni fattar vad jag menar.
GG Allin är enligt mig en av de största konstnärer som levat, hela hans livsarv har blivit till en enda stort skapelse. Andra må hävda att han endast var en sinnessjuk pundare som åt sitt eget bajs, vilket i och för sig även stämmer, men konst blir först till i betraktarens ögon och när skapelsen/verket börjar tala är det bäst för konstnären att hålla munnen stängd.
Så kanske vi borde släppa på flanellkragen lite och försöka inse att åsikterna inte behöver vara penetrerade av statistiskt framtagen bekräftelse för att verka som sanning. Min egen sanning är givetvis inte kollektiv och går ej att mäta med hjälp av samhällets flockanpassade medel, därmed inte sagt att den är riktigare eller verkligare än någon annans, men så är det. Jag är en skateboardåkare och skateboard är mitt redskap för att förverkliga inte bara hela min person utan även hela min tillvaro med allt vad den innebär. Skateboard har visat mig mina vänner och mig själv, för mina vänner och mig själv. Det är en av otroligt få företeelser som inte lämnar något övrigt att önska, kanske för att det inte har något behov att vara komplett. Och det är nog så man får tänka här ”vad är skateboard för mig”? Det är ju ändå det enda skateboard kan vara när det kokar ner till det allra innersta, kommet ur en själv för en själv. Och just vad det grundar uttryck för blir upp till var och en att känna in. Det finns ingenting som säger att det behöver stämma överens med någon annans uppfattning.
Personligen tror jag att skateboard är frågan, inte svaret. Skateboard för mig är för övrigt ett av de största ifrågasättandena, och då inte endast av omvärlden utan även av detet, jaget och överjaget. Och hela mitt jag står beredd, eller rättare sagt hela mitt jag hoppas på, att få bli ifrågasatt av skateboard så länge mitt hjärta ser till att jag har en puls inuti kroppen och ett huvud med sinnet utanför det.
Men så länge kan ni lägga er ner på rygg och blicka upp, ni hittar min sjulagrade själ svävandes runt urethanmoln nummer 9.