En Plass för sig

Casper Plass äger den absolut mest förtrollande egenskap jag vet – motsägelsefullhet. Inget är så förtrollande som dessa motstridiga ting som man inte kan förstå hur de kan hålla ihop och som alltid förvånar med sitt oberäkneliga beteende. En svensk som är en dansk. En känslig nymf som helst pratar personlig utveckling men som plötsligt med ett urtidsvrål sliter loss copingen i din miniramp med en sweeper. En skateboardåkare med tigerpop men som bara skatar street under tvång. En person som har språkets gåva men som blir oftare missförstådd än en webbdesigner på ett gjuteri. Och så vidare. Jag tycker i alla fall om Casper och han verkar tycka om mig. Han påstår i alla fall det lite oftare än han påstår att jag är en stor skit.
På dessa grunder accepterade jag när Casper ringde och frågade om jag ville göra den här intervjun. Jag har även haft dåligt samvete över mitt bristande kontakttagande med Casper och såg detta som ett bra tillfälle att få umgås lite med en av dom bästa personer jag ännu känner.
Vi stämmer träff hemma hos Casper i hans välvårdade tvåa i Sundbyberg centrum. Som ofta blir jag emottagen med en rejäl björnkram, bara en av dom manövrar, vid sidan av frontside ollies och backside lipslides, som Casper har förfinat till fulländning. Stolt presenterar han mig sedan för sin flickvän Linda och jag vet faktiskt inte om jag ska skämmas över att jag inte har träffat henne förrän nu eller om det hela är så nytt att det är helt i sin ordning. Jag vågar i alla fall inte fråga och vi sätter oss i vardagsrumssoffan och går, på den tidsenligt breda tv-skärmen, igenom de foton Casper har fått ihop till intervjun. Han uttrycker sitt missnöje med urvalet av bilder, men jag är van. Casper är inte den som får något grötigt i rösten så fort han ser sig själv på film eller bild. Han är en högt utvecklad felsökare som vet att han alltid kan göra bättre, alltid kan se bättre ut. Jag tröstar honom lagom mycket och säger att många av bilderna är riktigt bra, men håller för mig själv att jag gärna hade sett någon riktig streetbild också, eftersom jag vet att Casper har stil, pop och teknik så att det flödar över både coping och dropphyllor.
Plötsligt dyker Love Eneroth upp. Beväpnad med köttbullar och potatismos har han bestämt sig för att störa mitt uppdrag. Hans plan slår dock fel och när han har satt i sig maten försätter kolhydratchocken honom i koma, djupt i soffans ena hörn, och jag sätter igång med intervjun medan tid är.

Feeble to fakie / Stäppen / Tobias Plass

Jag tycker mig skicka iväg en tung tveeggad kniv när jag börjar med att på en gång be om Caspers fysiska och mentala status. Han tar dock emot med elegans och hans ambivalenta svar uppfyller nästan mina förväntningar för bra. Han beskriver hur han fysiskt känner sig slitnare än på mycket länge men att han samtidigt sig känner bättre än på länge eftersom han för första gången försöker rehabilitera sig på ett seriöst sätt. Samma sak med den mentala biten. ”Samtidigt som jag känner mig starkare än någonsin känner jag mig helt sönderkörd. När man blir äldre blir man ju starkare genom att man lär sig mer om livet, om skateboard. Allting blir liksom mindre dramatiskt. Men blandningen av att runda 30-strecket, jobba på samma ställe som har traktens enda vertramp och skata den efter åtta timmars arbete där, det är en utmaning. Även om jag har ett helt underbart jobb så kan det bli problem med skatemotivationen när man är i skatemiljö hela dagarna. Men de bra bitarna uppväger de negativa totalt. Att jag jobbar med det som definierar mig mest som person, skateboard, är helt otroligt. Och bara att se glöden i ungarnas ögon, när de åker eller bara står och tittar på en ny bräda i shoppen…”
Casper pratar som jag är van att höra honom. Orden kommer lätt, och när han har sagt något tänker han igenom det snabbt, kollar om det funkar och lägger oftast till en korrektion. Detta blir ofta ganska långa kedjor med många korrektioner och tillägg, lika långa som intressanta.
Jag undrar om han ibland kan tycka att man som skateboardåkare lever hela sitt liv i skyddad verkstad där den ”riktiga” världen hålls på tryggt avstånd. Han uttrycker en medvetenhet om att nu när han är vuxen kan det underlätta om man vänder sin blick lite grann mot den allmäna världen som han kallar den, men att när han tänker på det så känner har sig som en naken bebis på en liten ö. ”Jag har i hela mitt liv gått emot strömmen, och plötsligt måste jag flyta med. Åtminstone lite grann, inte mitt i floden där det går som snabbast, men kanske lite intill stranden skulle jag vilja kunna vara. Problemet är bara hur man ska våga hoppa i vattnet. Man har levt sitt liv som skateboardåkare för att det är det bästa man vet men så börjar man undra om det finns bra saker i den andra världen också men som man aldrig har prövat. Men jag tror att vi skateboardåkare skulle klara oss bra i den andra världen eftersom vi alltid har tänkt utanför ramarna och kan se annorlunda på saker och ting”.

Med lite Powell kvar i sig. / Backside air / David Östlund

Jag frågar om han tror att det finns en tydlig röd tråd som sammanbinder alla skatare. Han säger att det nog var tydligare förut, när skateboard fortfarande attraherade dom som ville göra något som verkligen var annorlunda, personer som kände att dom inte riktigt passade in, men att nu så är skateboard så pass vanligt att det inte definierar uttövarna på samma sätt. ”Men å andra sidan så är det själva skateboarden som är den röda tråden. När Uffe 45 år står och snackar med Simon 11 år vid poolen och man ser att de verkligen har utbyte av varandra, då känns det så jävla underbart”.
Jag frågar Casper om hur det i en aktivitet som är så personlig och långt ifrån en lagidrott ändå är så viktigt vem eller vilka man skatar med. Vad är det man gör när man skatar med någon egentligen? Casper uttrycker att för honom är det när man får ett utbyte av den man skatar med. När man känner sig peppad av den personen eller ger den personen pepp. Den här delen av konversationen, som fortsatte en stund till, tyckte Casper i efterhand blev lite väl flummig, så jag har kortat ned den ordentligt.
Jag tycker att det nu är dags att han får berätta för alla vad dansken egentligen gör i Sverige. ”Vintern stod för dörren och min goda vän Hazze (Lindgren) bodde i Sverige. Det fanns ingen inomhuspark i Köpenhamn plus att jag gillade att åka snowboard då. Så jag tänkte att jag åker upp och bor hos Hazze i en tre, fyra månader, skatar i nya Fryshuset och åker lite snowboard ibland. Så simpelt är det. Det var den 14:e november 1996 som jag åkte hit, för jag flyttade faktiskt inte. Det tog många år att inse att Stockholm faktiskt var mitt nya hem”.
Vi pratar lite om Lars von Triers mästerverk Riket. Där representerar Danmark det själsliga, världsfrånvänt flummiga och Sverige och svenskarna det rationella och det robotaktiga. Jag frågar Casper om han tycker den bilden stämmer och han väljer att berätta om hur försvenskad han kände sig på sin senaste resa till Danmark. En grupp skatare hade parkerat en bil mitt på Jarlmers plads, ett torg i Köpenhamn, och nu stod de där och festade, drack öl och var allmänt bullriga och Caspers menar att det var hans svenska jag som sa åt honom att gå därifrån för att det kändes konstigt. ”När hela grejen egentligen var helt clean! Jag hade glömt bort att det inte är något konstigt att stå och dricka så där i Danmark. Ingen tar illa upp och polisen kommer inte och tar en”. Love sticker in och frågar om Casper känner sig svensk. Han svarar att han snarare känner sig internationell, men att han tänker på svenska nu, det har han till och med kollat upp.
Jag frågar om man, förutom på hans lilla brytning, på något sätt skulle kunna märka att han är dansk från början ”Vad gäller brytningen så kan jag inte skilja på y och u på svenska” säger han och säger de två bokstäverna på engelska för att vi ska förstå. Annars menar han att det kan märkas på språket på ett annat sätt, genom att han använder grövre och hårdare ord än vad som är brukligt i Sverige, för så gör man i Danmark. Han säger också att även om det är med en viss ironi så anses han som landförrädare i Danmark och att tonen kan vara ganska hård när han är på besök där.
Jag tycker det är dags att gräva lite i Caspers djupa skateboardförflutna. I början på nittiotalet var Casper, även om det var på amatörnivå, en medlem av det legendariska Bones Brigade, Powell & Peraltas stjärnglittrande superteam och jag ber honom berätta vad det har gett honom. Han säger att det var roligt att känna sig så speciell och utvald men att det var väldigt skrämmande och att han önskar att han hade känt sig själv lika bra då som han gör nu, för det hade nog hjälpt honom. Han berättar hur trevligt det var att på resor och uppvisningar upptäcka att teamets superstjärnor som Tony Hawk och Bucky Lasek var helt vanliga, coola människor. Här fortsätter Casper av sig själv en stund på ämnet Tony Hawk. Det blir ett litet försvarstal för den så ofta baktalade och hånade galjonsfiguren. Han betygar att Tony är en värre buse än dom flesta av oss och att mer skate än vad Bob Joosten Tony är, det kan man knappast vara. ”Att vara en liten spinkig kille och bli hånad av alla stora hjältar för att man gör ollie in i sina airs, att bli hånad av självaste Tony Alva för att man uppfinner nya trick varje dag, att skita i dom och gå sin egen väg, det är punk”. Han går en smula uppeldad vidare om hur svårt det är att göra rätt i skateboardvärlden. ”Om man inte gör någonting för skateboard så får man skit för det, men om man gör något grymt för skateboard och samtidigt lyckas få lite betalt för det så får man ännu mer skit”.

 
Poesi kan vara rörande, och när rörande poesi kommer i rörelse kan det i bästa fall se ut såhär. / Backside ollie / David Östlund

Vi går vidare på ämnet nyskapande och vi är överens om att åkmässigt så händer det inte så värst mycket nu förtiden. Han berättar om hur han när han var ung hade diskuterat tricket ollie blunt to nose med kompis och de var överens om att det tricket skulle aldrig någon kunna göra, men att en månad senare så gjorde dom det själva. ”Jag vill se lite mer sådana samtal, där man pratar om vad som är möjligt. Det verkar inte vara så vanligt längre” Här går Casper vidare på ämnet bowl och betong, för det är där som det enligt honom verkligen har hänt något de senaste åren. ”Bowl och betong har utvecklats dom senaste åren och blivit allmänt stort i samband med alla betongparker som byggs världen runt, det är inte längre en okänd åkare i ett tresekunders klipp som gör ett trick, utan en gnarly gren för sig där folk rippar helt hejdlöst utan några ramar. Det fanns några som var så grymma som dagens bowlåkare förut men dom fick ingen uppmärksamhet för det, men idag kan man försörja sig på det”. På frågan om han fick ändra på en sak i dagens skateboardvärld så svarar han följdaktligen – innovation. ”Det är inget fel alls på trick som backside tailslide, backside lipslide och 360 flip, men när varenda åkare i varenda videodel gör det så blir det fel. Det är snygga och bra trick och de ska finnas kvar, men jag önskar att folk tänkte efter mer på vad man faktiskt kan göra”. Jag frågar om han som jag, tror att denna likriktning beror på att skateboard är så stort just nu och att det är väldigt lätt att veta vad som räknas som coolt, vilket gör att man inte försöker något eget. Han håller med om detta och säger att det är nog större chans att mindre grupper av människor vågar göra annorlunda saker än vad massan gör. Han drar en liknelse med klädmodet i en storstad där alla hela tiden vet hur de ska klä sig för att inte betraktas som konstiga och tappa popularitet. ”Men det måste också vara svårt för en kid som kommer in i skatehallen, sugen på att pröva något eget, och alla andra 100 ungar bara pratar om hur man sätter en clean treflip”.
Jag ber nu Casper att berätta om sitt beryktade dåliga självförtroende. Han utbrister först i ett rejält asgarv och går sedan raskt in i ett långt men tydligt resonemang om det hela. Han menar att han på ett sätt inte har dåligt självförtroende. Han har till exempel inte alls svårt för att säga vad han tycker om vad som helst. Men det är en annan sak när det kommer till skateboardåkning. Det hela sammanfattar han ganska bra med orden ”Det är för att filmen jag ser av mig själv i huvudet inte stämmer alls med hur det känns och ser ut i verkligheten när jag åker”. Jag tänker en mycket avundsjuk tanke om hur fan det kan se ut i hans huvud när det ser så fullkomligt bedårande ut i verkligheten. Här lägger Love till en parentes om ett visst beteende hos Casper. ”Han kommer ofta fram till mig och frågar om jag kan hitta på något trick som han kan försöka. Då gör jag det och han blir direkt förbannad på mig och skriker att jag jämt ska hitta på så jävla omöjliga idiottrick. Sedan sätter han tricket på tre försök, kommer fram och skäller ut mig igen, typ ’okej nu satte jag det kanske, men håll fan inte på så där mer!’”. Hela trion skrattar sig till tårar över detta utsökt exentriska beteende hos det vandrande, rullande, babblande åttiokilosoxymoronet i mitten av soffan. Samtalet forsätter en bra stund till, men jag tycker att passagen är passande att avrunda den här intervjun med; lite babbel, makalös skateboardåkning, lite skäll och ett asgarv på slutet, så sammanfattas ganska bra livet omkring Casper Plass. Casper ville i alla fall att jag skulle skriva en liten tacklista. Han vill säga att han är väldigt lycklig över de vänner och arbetskamrater han har men att dom som han älskar vet om det så han behöver inte nämna några namn. Han vill även tacka sin nya klädsponsor Quiksilver och även alla på WEsC som har stöttat honom genom alla år och som hade förståelse för att han ville pröva något nytt nu. Även 08 för Osiris och Thunder, Christer på Borka sport, Skate Out för Bones och Streetlab ska ha stort tack.