Max Schaaf ~ Svallande skepticism, kärlek och integritet.

Det mesta som är värt att kunna går inte att lära ut, det är en panoramavidsträckt sanning. Max Schaaf är den skateboardåkare som i mina ögon personifierar skateboards heder, exakt som den bör vara. Det är ingenting man vare sig kan lära ut eller träna sig till. Det handlar om skepticism, kärlek och integritet till något som når mirakulöst långt förbi de flesta medborgares perception. Med andra ord tyckte jag att det var dags för ytterligare en internationell påringning, och som ni redan hajat hittas kontentan av konversationen här nedan.

Backside tweaker / Berkeley

Ok, vi tar det från början, hur kom det sig att du började skata?
Jag hörde någon snubbe skata utanför min farsas hus när jag var runt 8 år gammal, han bodde på en liten kulle, och den här snubben höll på att göra powerslides i backen nedför kullen. Jag hörde det skrikande ljudet av hjul som slidade asfalt inifrån huset, så innan jag ens visste vad det var som lät så visste jag att jag var tvungen att göra det ljudet på egen hand. Jag gick ut för att se vad som hände och där var det rätt framför ögonen på mig, det fränaste jag sett.

Hur är skatescenen i norra Kalifornien idag om du jämför med i mitten på nittiotalet?
Jag upplevde att i mitten på nittiotalet så hade skateboarding en så otroligt kreativ period, San Francisco hade EMB och Union Square, och det fanns en hel del ramper inuti lagerlokaler och liknande. Terrängen som fanns då hjälpte skateboarding framåt en hel del. Här uppe hade vi inte stora skateparker eller ”corporate ramps” så det var mer eller mindre att göra allt själv. Nu upplever jag att scenen är en smula mer splittrad än den var då, och inte lika mycket att man gör det själv, men det finns fortfarande en hel bunt med hungriga skatare där ute, som för vidare vad som det en gång uteslutande handlade om.

Du har kört för Real och Vans så länge jag kan minnas, är det aldrig något annat företag som försökt köpa över dig? Nu när, i alla fall en liten del av skateboard, har sålts ut.
I början så fick jag erbjudanden om mer pengar från vissa företag men jag har alltid varit lojal mot Real. Och jag har alltid undvikit solglasögonsponsorer och energidrycksidioter, den skiten har inget här att göra.

Vilka skatar du med, är det fortfarande samma gamla snubbar eller?
Jag har alltid rest med Anti Hero, de snubbarna är de bästa jag vet. Jag reser fortfarande iväg med dem när jag har tillfälle. Jag är på väg just nu faktiskt, vi ska ut på en två veckor lång turné med Anti Hero och Girl, det kommer att bli helt otroligt.

Det finns många skatare här i Sverige som undrar över hur John Cardiel mår och hur det är med hans fysik, berätta lite.
John mår mycket bra, jag menar för att vara en snubbe som var diagnostiserad att aldrig mer kunna gå… Han kan åka skateboard och cykla, jag är berädd att säga att han aldrig mått så bra. Jag snackade med honom senast igår och han är alltid ”upbeat and living”.

Nu när du, som jag, vuxit in i motorcykelscenen så pass hårt, har det påverkat ditt sett att se på skateboarding? För mig, på en bra dag kompleterar motorcyklar och skateboard varandra, och på en dålig dag tycker jag att de två faktorerna har någon form av Ike och Tina Turner-förhållande. Steve Berra sa en gång att han hatade att vara den skådespelande skateboardåkaren och den skateboardåkande skådespelaren. Blir du aldrig frustrerad över att du håller på med båda? Det blir jag.
Jag har lärt mig att skateboardåkarna är så himla stolt över mig för att jag har växt in i motorcykelbyggandet så pass hårt. Man, it’s weird, skateboardåkare kommer fram till mig och är stokade på motorcykelprylen, och det känns faktiskt ganska så jävla bra. I hojscenen är det så himla mycket tävlande hit och dit hela tiden, mycket av motorcykelfolket är rädda för att ge komplimanger. Va fan, vi skatare, när vi ser något grymt som ett sjukt jävla trick eller så, då drar vi brädan i backen allt vad vi kan och vrålar ut hur stokade vi är. Hojscenen är mycket mer sammanbiten här borta, och det vet jag att när jag hälsade på dig, och vi var på hojutställnignar så var det likadant där. Jag är stolt att vara en skateboardåkare, jag älskar att bygga motorcyklar men inget är som skateboarding. Det är lustigt hur många skatare som är intresserade av motorcyklar.

Jim’s Ramp, den finns ju inte längre. Tror du att det någonsin kommer att finnas ett sådant skateställe igen?
Nej, aldrig.

Vilka är dina favoritskatare?
När jag var liten så gillade jag Chris Miller, han åkte snabbt och höll sig nere, han skatade lågt och fort. Bay Area-snubbar som Julien Stranger, Mike carroll och Cardiel. I vertramp såg jag upp till Mike Frazier och Colin, de kommer alltid att vara inspirerande.

Vilka är dina favoritförfattare då?
Steinbeck är helt fantastisk, och Bukowski. Att läsa Bukowski är en väldigt bra flyktväg när man är ung, och Jack London.

Ok, det räcker nog nu tror jag men det är en till sak jag tänkte på. Du har ju varit i Giftorms gratisprenumerationsregister i två år nu ungefär, och hur skulle du beskriva tidningen för mig, med tanke på att du inte kan läsa ett ord som står i den?
Well, jag gillar att kolla in alla ställen, alla spots ni skatar på. När ni är ute och reser och gör artiklar, det gillar jag verkligen att se, jag tittar in den väldigt noga ska du veta. Men som sagt, jag kan inte läsa den, så det gör mig kanske bara till ännu en ignorant Amerikan. Men du ska ha stort tack för att du skickar den till mig.