Vem är din morfar?

Denna månads Morfar är en tvåstegsraket. Då vi mottagit en del frågor om vem Morfar egentligen är så berättar självaste Perre ”Morfar” Lindberg just det för er härnedan. Han är en av mina bästa vänner och en av mina största förebilder genom tiderna. Han har med all säkerhet skatat längre än du har levat och kommer med stor sannorlikhet överleva oss alla. Jag är stolt att få kalla mig hans vän. – Nicke S.

Jag köpte min första skateboard – en 5” plastbräda, med öppna kullager förstås – för 50 spänn av en raggare på en grusväg i Lerum. Jag tog brädan nedför närmaste asfalterade backe, och på den vägen är jag fortfarande. Gäspa barn, för nu blir det historielektion. När jag började var minirampen inte uppfunnen, street betydde asfalt och trottoarkanter. Switch hette baklänges.

De enda skatekläder som fanns (förutom t-shirts, samt vadderade shorts och andra skydd) var låga Vans. Mycket har jag glömt, förträngt och förvrängt efter tusentals bryska slams och tiotusentals kalla pilsner, men jag minns fortfarande tydligt den oerhört inspirerande doften av rågummi som jag snortade i mig när jag öppnade min första kartong Vans Off-The-Wall. Den doften är fortfarande för mig synonym med ren och oförfalskad glädje.

Tävlade lite i vert på 80-talet, det gick väl sådär. Tävlandet lade jag ner när nån knepig person sade ”ta på dig en hjälm, det ser bättre ut”. Vadå ser bättre ut? För vem? Jag förstår fortfarande inte. Skateboardåkningens mörka tidsålder inträffade enligt mig under tidigt 90-tal. Plötsligt fanns en massa ”skejtare” som aldrig satt sin sko på griptape. Hjulen syntes knappt, ännu mindre rullade dom i den gnarly terräng som är svensk skateboardvardag. Ett sparktag = 30cm åkning. Hm. Jag ägnade mig mest åt annat.

Nu, år 2006, tycker jag att enkelriktningen inom skateboard mer eller mindre försvunnit. Det mesta anses vara okej, skatebordåkare fnyser inte så mycket åt dom som åker annorlunda än dom själva. Det är mycket möjligt att jag har fel i detta, det kan lika gärna vara så att jag helt enkelt slutat bry mig om vad folk säger.

.26 Ramp – R.I.P

Det var en gång en liten ramp i en liten lokal i en liten stad i nedre delen av Norrland. Den lilla klubb som skulle betala hyran för lokalen gjorde inte det, så alla de små skruvarna i rampen skruvades ur och rampen lastades upp på en liten lastbil och fraktades bort en liten bit. Några till åldern relativt små, men i övertygelse och hängivenhet väldigt stora personer tog rampen i egna händer. Under ledning av Snoken, som såklart sparat en nyckel till lokalen, fraktade Jocke Krull, Nicke ”Micke” Persson och några underhuggare tillbaka rampen till lokalen och byggde upp den igen, lite större och bättre än tidigare. En öververtextension och en högre del (byggd av Stephen White en gång i tiden) lades till originalet. Detta initiativ måste såklart firas med en tävling i sann gör-det-själv-anda. En novemberkväll vibrerade den masochistiska copingen av förväntningar. Nu skulle den äntligen få smaka på riktigt smisk.

Endast 20 kronor kostade det att komma in och delta – som åskådare eller tävlande – i detta eminenta arrangemang. Pengarna delades upp mellan första- och andrapristagaren. Det kändes väldigt professionellt med prispengar, måste jag säga.

Cirka åtta personer (ska Adam Kronvall räknas som en hel människa?) ställde upp i tävlingen. Mycken glädje och gamman fyllde luften och blandades med Dj Gorbas musik. Huvuddomare Karl ”Druvan” Söderström (han har ju störst huvud) agerade även speaker, och upplyste oss bland annat om att det verkligen var mycket skateboardåkning vi fick uppleva. Johan Sundén fick såklart heta Mats Sundin. Vi fick veta att Jon Bataljon laddat upp med mycket sportdryck. Att Snoken är en tolvårig hockeyspelare visste vi inte heller, förrän Storhövdingen berättade det. Adams dropin to helkroppsslam var en utvecklingsförstörd höjdpunkt. Jimmy ”Käften” Sundborg gjorde en tapper insats, David ”Jedda” Edlund och tävlingens enda utsocknes, Peppe från Falun, likaså. Efter svåra överläggningar lyckades juryn döma fyra åkare till final. När denna var genomförd landade Johan ”A-man” Sundén på första plats, Andreas ”Snoken” Lindström på andra, Per ”Ormfar” Lindberg kom trea och Tony ”Kapten” Alfredén fyra. Tony knep utan tvekan besttrick med sin ohyggliga, stilrena, ollie to smith från låg till hög. Bästa trick utom tävlan var nog sönderslagningen av tv-n. Alla var tillfreds med sina placeringar, utom Snoken, som senare under kvällen utanför pub Bilagan försökte börja slåss med huvuddomaren, eftersom han tyckte sig ha fått en oförtjänt bra placering. Så kan det gå i Gävle.