Skrock, ritualer, rutiner, tvångssyndrom.

Vissa saker måste bara göras - annars riskerar vi att drabbas av sju svåra år och inåtväxande skägg.

Tony Alfredeen var tvungen att ha nosen som tail de fem första åren han skatade, nu har han kommit över det och behöver bara ha en tändare i fickan.
Andreas ”Snooken” Lindström måste ha handen på knät när han sparkar fart.
Martin Ottosson springer nästan alltid tre steg innan han hoppar på brädan.
John Magnusson måste nudda copingen med bakhanden när han droppar in, annars får han börja om.
Casper Plass hade samma beteende i 4-5 år, men har kommit över det nu.
Pär Mag hävdar att det enda riktigt viktiga är att bära höga strumpor när man skatar midvert.
Mange Gyllenberg kan inte titta ner på sin bräda och se sju träfärgade lager. Framförallt översta och understa lagret måste vara färgade, annars är det ingen skateboard för honom.
Redaktör Nicke Svensson kan inte skata med runda skosnören, platta snören ska det vara, och dom får absolut inte vara snurrade! Om det kliar någonstans på Nickes kropp kommer han att skada den kroppsdelen om han inte kliar sig innan han droppar in, och om han står på tailen för länge byggs det upp energi under brädan som måste frigöras genom att nudda dropplattan med framhjulen.
Martin Karlssons största tvångstanke är att han inte får ha några tvångstankar, för då barkar det käpprätt.
Stephen White är en sann zenkrigare som inte kan planera lines, utan tömmer sitt sinne och tar det som det kommer (visst! Reds anm.)
Jag har numera – tack och lov – kommit över mitt tvång att utföra minst en ”dammsugare”* per session, men jag kan omöjligt släppa det där med skatorna…

Som framgår tidigare i denna text har jag efter övermoget vägande av vokabulära nyanser kommit fram till att jag inte är den typ av människa som skriver ”skejta”, det får mig att känna mig som en polisinfiltratör i farsor på stan, eller som en levande Halebop-reklam. Extremt obehaglig, alltså. Även om det finns ett litet utrymme för missförstånd så föredrar jag att skriva ”skata”. Detta beslut föregicks av en onödigt lång och dryg mental ping-pongdebatt som förmodligen kortslutit några synapser i mitt huvud, vilket har lett till att fågeln skata numera heter skejta i min hjärna. Varje gång jag ser en representant för arten pica pica så tänker jag ”skejta?”. Om jag ser tre skejtor måste jag skata. Man kan säga att skejtorna har blivit skatandets totemfåglar för mig. Om jag ser två skejtor som parar sig måste jag lära mig något nytt. Motsatsfågeln är naturligtvis the crowcah (allmänt känd som kråka). Dessa antiskejtor bör ignoreras och inte ges någon energi. De något knepiga kopplingar som språkets bastardisering skapar i mig känns inte ett dugg jobbiga att bära. Däremot känner jag medlidande med såsträskets svar på Sverker Olofsson, Linus Rösell. Att varje gång man kommer hem med en pizza vara tvungen att duscha innan man får äta kan inte vara lätt. 

* För er som haft bättre saker för er och inte känner till ”dammsugaren” kan jag berätta att denna manöver kan utföras på många olika sätt, vilka alla har det gemensamt att man håller i brädan, släpar den i marken och springer, för att sedan hoppa på. Fånigt? Ja. Onödigt? Mycket.