Jonas Sohn – En oavslutad chimpansaffär

Även om det i begynnelsen inte var mer än av getens sort, så har jag alltid haft ett gott öga till ”Slangen”. Och jag tror och hoppas att jag hade haft detsamma även om vi inte hade varit från samma stad, haft samma favoritgrupp, samma favoritskatare och samma smeknamn. Jonas är nämligen en lysande bekräftelse på att egenskaper som integritet, intelligens, smak och känsla aldrig kommer att gå ur tiden. Den konversation, vilken vi snart kastas rakt in i, ägde rum mellan Jonas, hans fru Linda, Robin Nilssen och mig själv på avskedskvällen för Jonas årliga Sverigesemester. Mycket fanns att dricka, mer fanns på dagordningen, och vi hamnade, som så ofta med Jonas, varken vid slutet, vid mitten eller någonstans däremellan. Så det är dags att göra rum nu, ärade läsare, gör rum i era hjärtan, för här kommer något långt.

Frontside kickflip / San Diego / Joel Montecalvo

L: Speciellt när han är bakfull ska han spela tuff. Som igår när vi var på Skansen, då var han just bakfull och då var han typ ”Jävla, jävlar, fan” och så. Du går lite så här (visar en slängig gångstil) med långa armar och har lite tuff attityd.

J: Men vänta nu, när man är bakis är väl att spela tuff det sista man tänker på? Då är man ju bara rädd och försöker hålla sig för sig själv.

L: Fast på middagen vi var på igår uppförde han sig som en prins. Jag fick säga åt honom att hålla tyst för att han pratade så mycket.

M: Brukar han inte prata mycket när ni är bortbjudna?

L: Nej, jag tycker inte det. Men jag är ju jävligt bra på att tjöta, min käft går i ett…

J: Hon låter ju inte mig säga någonting. Jag tror det här kommer att bli Lindas intervju…

L: Han kan vara fruktansvärt negativ ibland. Som det här med min yoga som jag har försökt få honom att pröva för att det får mig att må så bra. Då har det varit massor av anledningar till att han inte vill försöka och så säger han att om han skulle försöka så skulle det bara vara för att bli bättre på skateboard.

J: Ja, men för dig är ju yoga grejen i sig. Du lär dig nya grejer i yoga och det är roligt för dig medan det för mig skulle vara ett sätt att bli smidigare och så för att känna mig snärtigare när jag skatar. Plus att du har tjatat så mycket om yoga nästan varje dag så att jag nästan har blivit anti yoga.

M: Min åsikt är ju att tjat aldrig har fungerat särskilt bra på Jonas…

J: Även om någonting är helt grymt egentligen så kan man ju börja hata det om det tjatas för mycket om det.

L: Men vad som är grymt med Jonas är att han verkligen kan erkänna när han har haft fel. Som när han efter tre månaders tjat från mig till slut prövade yoga och tyckte att det var bra. Då var det ”Det var verkligen grymt, och jag vill verkligen göra det igen men jag måste få komma in i det och ta det i min takt”. Han är inte en sådan som skulle hålla fast vid en åsikt eller något sådant bara för att. Det är verkligen en av hans största positiva egenskaper, att han kan be om ursäkt och svälja sin stolthet.

M: När såg du senast Jonas arg?

L: Igår, men det är annars väldigt, väldigt sällan. Jag tror att du kanske bara har blivit riktigt arg på mig en gång.

M: Var det Calippoincidenten?

R: Ja, Jonas, berätta Calippohistorien.

J: Från mitt perspektiv var det så här. Jag är i Sverige en gång om året och jag ville ha en Calippo, och jag var inte arg på Linda för att det inte fanns Calippo… Äh, jag vill inte prata om det.

M: Jo, vi måste reda ut det här en gång för alla nu.

J: Okej. Vi stod och väntade på tåget och jag sa att jag skulle gå till kiosken men Linda sa att hon kunde gå istället. Jag sa ”Okej, jag vill ha en Calippo”. Så kommer hon tillbaka och har någon tysk grej med sig som hette Freeze Up. Då sa jag ”Vafan är det där? Den kommer ju säkert smaka tyskt piss” och då tog hon åt sig så mycket och blev förbannad. Så jag smakade på den och den smakade faktistk tyskt piss och så smakade Linda på den och då höll hon med och sa att det där var ju faktiskt inte Calippo.

L: Men det jag sa till honom var ”Bli inte brusig och säg att det är pest innan du smakat” så…

R: Men du fick en Calippo cola häromdan?

J: Ja, i Nykvarn har dom alla smaker.

Backside 180 nosegrind / Stockholm / Robin Nilssen

M: Okej, vi förklarar det ärendet avslutat. Hur länge har du varit bofast i USA?

J: Det känns inte som att det har varit så länge fast det har det nog. Jag är så dålig på år och sånt. Men jag vet att vi åkte dit med Oneoff-teamet ’98 och skatade… Jag är ju född i Uppsala men uppvuxen i Chicago där farsan jobbade. Där bodde jag tills jag var sex, då flyttade vi till Ronna i Södertälje och sedan till stadsdelen Lina hage och där började jag skata. Jag fick min första bräda av Tobbe, en granne som hade bott i Vietnam, kommer du ihåg honom? Han brukade i alla fall alltid prata om dig, och så brukade vi vara hemma hos Roger Boijsen i Fornhöjden. Ni två var våra första förebilder. Jag kommer ihåg en gång när vi tog pendeln till Stockholm för att skata Sheratongaraget, då satt du där och lyssnade på musik, och du var lite för cool för oss för du fortsatte lyssna på musik och vi bara nickade till varandra. Men Tobbe var inte blyg för att komma fram och sätta sig vid dig och han släpade med mig. Jag tror att du hade den där Brian Lottibrädan med rutorna under. Du sa typ två ord till oss på hela resan men efter det så visste jag i alla fall vem ”Skalman” var.

M: Ha, ha, den där dryga jäveln!

J: Ja, du var dryg ett tag, men på den tiden var det bara väntat och helt okej av en kändare skatare att vara så. Hur som helst så var det Tobbe som kom över med två brädor och gav mig den ena och så började vi skata. Vi cruisade mest nedför backarna i Tälje. Men det var en ganska konstig tid att börja skata. Hjulen började precis bli pyttesmå och det kanske inte kändes som skateboard på riktigt.

M: Tror du att du vande dig vid att ha små hjul genom att börja skata vid just den tiden?

J: Nä, det tror jag inte. Jag har ju haft mina perioder med Creaturebrädor och 60 millimetershjul också. Det var väl ’96 vid Welcome to Hell ungefär.

M: Var du ute och letade rör att göra 50-50 på som alla andra gjorde på den tiden?

J: Jag hängde ju på Robin (Nilssen). Han var ju rörmokaren på den tiden. Men jag har alltid varit lite skraj för dom runda parkrören. Sedan efter att Tobbe försvann började jag skata med Peter Spigic, Kenta Järvinen, Patrik och Dana. Dom var cleana och vi var ett litet crew. Det var precis när de hade byggt nya Frysen (gamla Fryshuset som inte finns längre) och vi drog upp dit tillsammans hela tiden.

M: Hur djupt inne i skateboard var du då?

J: Ja, jag bodde ju mer eller mindre i Frysen så att utvecklas gick helt naturligt. Tyvärr så gick det ju ut lite över betygen. Jag började på elprogrammet fast det var bara för att Patrik och Peter gick där. Kenta hakade på också men jag var ju inte alls intresserad av el, jag skatade ju bara. Sedan blev jag av någon anledning tvungen att göra lumpen fast jag försökte vägra så hårt. Jag åkte iväg på skatetävlingar ibland och blev rejält utskälld av befälen. Det var då jag vann SM och det… fast sedan fick jag sluta lumpen i alla fall.

Frontside noseslide / Downtown San Diego / Joel Montecalvo

M: Berätta om när du vann SM.

J: Ja, SM, det var precis efter att jag hade börjat köra för Oneoff, vilket var på grund av Ringen (Mathias Ringström) vilket var helt otroligt. Jag och han var ju i Frysen hela tiden och det var innan jag träffade er, hela streetligan liksom, och han brukade skjutsa oss till och från Slussen i sin ruttna bil. En gång frågade han mig om jag hade någon spons och jag svarade nej. Då sa han att jag skulle möta honom utanför Oneoffbutiken dagen efter vilket jag gjorde. Ringen, som var helt känd och vars ord vägde tungt, gled in på butiken och snackade med butikschefen Martin. Sedan bestämdes det att Martin skulle komma och kolla när jag skatade en dag i Frysen för att se om jag var något att ha. Jag kände mig jävligt pressad och försökte sätta alla trick jag kunde och det räckte tydligen för jag blev uphookad rågrymt av Oneoff som var jävligt givmilda. Så det var en stor förändring från att ha behövt köpa alla grejer, ny bräda för 700 spänn varje månad och så.

M: Vad hände sedan?

J: Det första jag gjorde var att hooka upp David (Larsson). Han var mycket grymmare än mig och jag tyckte inte att jag kunde skata med honom varje dag om inte han var sponsrad också så jag fixade det. Men om jag ska återkomma till SM så vann jag och David kom tvåa vilket kändes grymt eftersom vi precis hade blivit uphookade av samma sponsor.

M: Tävlingarna var lite annorlunda på den tiden va?

J: Ja, då var det kul. Då som nu var det ju en helgs fest men det som var annorlunda var ju stämningen på ytan. Alla hade verkligen kul på uppvärmningen, träffade nytt folk och så. Sedan på tävlingen så vågade folk verkligen lägga upp sina bästa trick. Nu är det mer som att folk försöker samla på sig poäng som i ett tv-spel genom att göra en 50-50 där och en kickflip to fakie där och så vidare.

M: Finns det något åk du kommer ihåg särskilt väl?

J: Ja, det gör det men det finns en hel tävling jag kommer ihåg bättre. Dagen innan tävlingen hade vi varit ute hos Haschmatte och festat till klockan sex på morgonen för det var Lucia. Jag försökte sova ett tag men Boon (Robin Nilssen) och Ali (Boulala) hade satt på Bitter Sweet Symphony med The Verve på högsta volym och gick luciatåg runt i huset och sparkade på mig varje gång de gick förbi för att hålla mig vaken. Efter det drog vi till Boons lokal i stan och Ali spydde några gånger på vägen. Där försökte vi sova någon timme men det gick inte där heller för Ali var helt hyper. Sedan gled vi i alla fall till Frysen och jag kände mig så väck. Men man kände ju Frysen så bra att det inte gjorde något och jag satte alla trick i mitt åk.

M: Vad gjorde du i åket?

J: Kommer inte ihåg allt men jag minns att jag gjorde nollie kickflip över boxen och att Dirk Winkelmann kom tvåa. Efter åket åkte jag upp på banket och var så lättad över att åket var över. Sedan när jag skulle åka ner så råslammade jag verkligen. Det var som att allt släppte och jag kände hur risig jag egentligen var.

M: Den historien kommer alla föräldrar verkligen att suga i sig.

J: Ja, och alla riktiga idrottsmän.

Kickflip to fakie / San Diego / Joel Montecalvo

M: Låt oss bli lite djupa. Hurdan är din bild av dig själv som skateboardåkare…

J: Okej, jag går ännu lite djupare. Ända sedan jag flyttade till USA längtar jag ofta till att saker inte spelar så stor roll hemma i Sverige. Okej, det finns grymma skatespots där och vädret är bra hela tiden…

M: Men hur medvetet var beslutet att flytta?

J: Det var inte medvetet alls. Jag hade inte bestämt när jag skulle åka hem eller något men jag trivdes och tänkte att ”jag stannar här ett tag”. Jag lärde känna lite folk i San Diego, lärde känna stan lite och det kändes jävligt bekvämt. Det var en ganska lugn stad, inte som LA och inte som San Francisco och då fanns det mycket skatespots vilket har förändrats nu. Nu måste man hänga med i skatesvängen för att hålla sig uppdaterad på alla spots.

M: Åter till dig själv som skateboardåkare…

J: De jag skatar med mest är mina två polare Fredrik och Mike. Fredrik är svensk så det är som att skata hemma när vi skatar tillsammans. Han är också från Stockholm och vi har mycket gemensamt. Vi kan gå ut och bara skata flat en hel dag och ha hur kul som helst. Mike är likadan, det spelar inte så stor roll vad vi gör när vi skatar så länge vi har kul. Men så fort vi skatar med några andra så ska man dra till sådana här ”riktiga spots” som ”räknas”. Det ska filmas och man får inte göra vissa trick som redan har gjorts. Det är så jävla mycket ibland att jag bara längtar till Sverige där man kan dra ut några stycken och ha kul istället och där man får släpa i tailen utan att någon bryr sig.

M: Det där med att inte få göra samma trick på samma ställe är som att säga till en konstnär att det inte är någon idé att han målar ett träd för det finns redan en konstnär som har gjort det. Precis som att ett trick bara är ett trick, oavsett vem som utför det?

J: Ja. Jag drar till de ställena själv istället och gör vilka trick jag vill. Här i Stockholm känner man mer att man har ett helt crew som är sammanhållet för att det är gamla polare. Jag har inte den kretsen polare som skatar i USA riktigt. Många är intresserade av skateboard på en helt annan nivå än vad jag är. Jag carvar helst bara runt och hittar lite nya ställen med kompisarna. Jag tycker det är råkul att fotografera och filma saker också ifall det känns rätt och det är något jag känner för att göra just då. Men inte när någon säger att man borde göra något någonstans för att där har någon gjort något och dom tror att man skulle kunna lägga upp något. Jag drar hellre och skatar flat någonstans. Jag kan vara lite grumpy när det kommer till skating ibland.

M: Vad gör dig mest grumpy då?

J: Jag är ganska självisk med min skating och vill ha den helt för mig själv. Om jag känner att det inte är på mina villkor så skiter jag i det.

M: Vad är själva anledningen till att du skatar då?

J: Det sitter ju i sedan jävligt länge. Utan det vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag har en massa polare i USA som inte skatar och efter ett tag med dom så känns det som om något fattas och jag vet inte riktigt vad jag ska prata om ibland.

M: Men vad är det som framkallar den där känslan du kan få av en skön kickflip, stillastående på marken?

J: Jag vet inte. Det enda jag kan göra är att försöka njuta av den känslan så länge till jag kan. Ibland kan jag bli jävligt glad av att lära mig ett trick som jag aldrig har kunnat förut. Rätt som det är så släpper det och sitter där. Jag tycker att jag lär mig nya grejer hela tiden men samtidigt känner jag att jag blir äldre och att vissa grejer kräver mer av mig nu än förut. Men jag lär mig så mycket nytt att det väger upp för de där andra som man fått svårare för.

M: Känner du att du har luckor i din skating, trickmässigt?

J: Ja, och ibland känner jag att jag vill fylla dom där luckorna. Jag har en massa ouppklarad business att ta hand om. Jag ska lära mig en massa trick, jag är inte färdig.

M: Är du en sån som känner sig hemma var du än är?

J: Ja, det kanske jag är, men i längden så nöter det på en. Men jag åker ju alltid hem till Sverige varje sommar och ibland på julen också. Det känns lite näckt att säga, men man blir ju äldre också och ibland känner jag att jag vill börja bygga på någonting. Jag skulle aldrig kunna vara den som bara lever på bidrag och bara skatar. Det måste gå framåt på något sätt. Den här stämningen som finns i Sverige, även om det är ganska dystert och näckt under vinterhalvåret, är så grym och alla jag känner här kommer aldrig att kunna ersättas av några andra.

M: Anser du att dina rötter är viktiga?

J: Ja, men jag flydde ju nästan upp till Stockholm från Södertälje för att jag var så rädd att ruttna där. Alla jag träffade i Stockholm var ju rågrymma också… så jag antar att jag redan brutit med mina rötter på ett sätt och det känns lite fel. Ibland blir jag nostalgisk och vill inget annat än att flytta hem och bara vara med er och leva det här livet.

Shove it heelflip / San Diego / Joel Montecalvo

M: Hur motsvaras den bild du har av Sverige när du väl kommer tillbaka hit mot verkligheten?

J: Under den första veckan i Sverige den här gången var jag jävligt negativ och kunde ha åkt tillbaka till USA direkt. Det var som att jag såg alla orsaker till att jag flyttade till USA när jag kom hit. Det var som det kan vara när jag kommer till Sverige på vintrarna ibland, när ingen vill hänga ut och göra något tillsammans. Om man träffas i Frysen och skatar så drar alla bara hem direkt efter det. På vintern kan man inte bara hänga ut på en parkering och skata lite och det är en sak som verkligen är bra med USA. Sedan kan jag känna att jag har mycket att ge dom i USA.

M: På vilket sätt då?

J: Genom att jag har vuxit upp i Sverige där allt inom skateboard är lite mer genuint. Där borta har dom inte dom här djupa tankarna om skateboard som vi har. Här skatar vi hela tiden och efter det så snackar vi vidare om det på krogen eller var det nu är. Jag vet ju inte om de gör så i andra delar av Sverige heller. Men självklara saker för oss, som att det inte är en smithgrind om inte brädan ligger i, sånt tänker inte dom på. Ibland känns det som att skateboard föddes i Sverige och jag tar med en djupare förståelse för det till USA fast det egentligen borde vara tvärtom.

M: Jag kan definitivt känna samma sak när jag ska snacka skate med folk från andra länder. Ibland tycks de tro att vi är lite knäppa i vårt djupgående.

J: Vi är mer passionerade om skateboard än vad många andra är. Vi har inga förutsättningar att utöva det och är absolut inte bäst på skateboard. Videodelarna och footaget som kommer från Sverige är oftast inte särskilt imponerande men det vi gör är fan rätt.

M: Varför blev vi så jävla sålda på skiten då?

J: Jag tror att det var din generation som startade det där. Det var en grym kombination av människor som blev lite djupare och ni influerade oss som var lite yngre och det är det jag vill föra vidare. Men en sak som gör mig glad över att ha flyttat till USA är att komma hem och se vardagslivet här och hur näcka alla är, för vardagslivet i USA är jävligt trevligt. Folk klagar på att det är ytligt i USA men hur ska man kunna vara vänlig mot folk man inte känner utan att vara ytlig först? Det är lite mer ”Hey, how you doin’, kom in och häng ut och ha det trevligt, du är välkommen”. Svenskar är fan de suraste, vresigaste, räddaste människorna och om man lever där borta så får man det verkligen rakt i fejset när man kommer hit och det var det jag kände den första veckan jag var här. Som om någon börjar bråka på tunnelbanan i Sverige så gör ingen någonting. I USA hade man fan sänkt snubben direkt. När jag kommer hit från USA är jag alltid supersocial först, går och hälsar på tanter och sånt men efter ett tag så kanske man hälsar på någon som tror att man är galen. Då kommer jag in i det här tråkiga igen – nu sköter jag mitt, nu går jag till tunnelbanan, pratar inte med någon förrän jag träffar mina kompisar och så. Dom enda som pratar här är ju lamporna (alkoholisterna) och det är inte så konstigt att de har blivit lampor när de har bott här.

M: Varför har det blivit så då?

J: Jag vet inte men förklara det här istället. USA är ordnat för att vara världens osocialaste land. Allt är byggt för att man ska sitta i sin egen bil, det är drive-troughs för allt. Du behöver inte träffa någon för att göra alla nödvändiga saker men när folk stöter på varandra så är de ändå jävligt sociala. Här går alla förbi varandra på stan, tittar ner i marken och blir stötta om någon tar kontakt. Jag förstår inte.

M: Vad ska vi göra då?

R: Vi drar på ett femställe!

Sällskapet beger sig ut i sommarnatten för att dricka farväl på riktigt. Samtalet som följer finns inspelat med god ljudkvalitet men tyvärr är det mesta svårt att överföra i text. Så vi får lämna Jonas och Linda här för denna gång och hoppas att lyckan står dem bi i deras nya hemland.
Jonas vill även passa på att tacka följande personer. Tack till Linda min fru för att hon förstår att jag behöver dra och skata för att må bra! Tack till folköl, Boon och Martin för att dom hjälpte mej produca… Tack och grattis till Thomas på Junkyard som gör grymma saker för skateboard i Sverige. Tack till Joel Montecalvo som fotat alla grejer i USA på mej. Tack som fan till Ante och Hazze på Sexpak. Tack till KRK och Jonas på Futurum. Tack till Paul Kobriger på Sun Diego. Tack till min mor och far som har hjälpt mej med obeskrivligt mycket. Tack till Emil min bror. Tack alla i Lindas familj. Tack till alla på WESC och speciellt Ricky. Tack till alla mina vänner, speciellt Love, Sami, Pelle, Orre, Mark, Oscar Gorajevski, Fredrik, Ohman och MP, och alla som jag inte han träffa eller spendera tillräckligt mycket tid med i somras. Okej, det finns fler men det får räcka nu.