Skit i vokalerna, vi drar till Warszawa

Mannen vi såg när vi kom upp på den nyss losskastade färjans soliga däck var ganska gammal, säkert över 70 år. Han höll på att vrida de sista dropparna ur en helflaska vodka ner i en plastmugg. Bredvid muggen stod en 33-centiliters läskburk. När flaskan ansågs torr nog fixerade han muggen med blicken och lyfte den mot munnen, samtidigt som han med inövad automatik med den andra handen, skickade den tömda flaskan över bord. Våra fördomar kråmade sig och vi var nu helt säkra på att vi var på rätt färja.

Det blev sommar igen och gamla Öst hade återigen börjat dra i mig och mina likasinnade. Vi bestämde oss för att åka till Warszawa den här gången. Warszawa och Polen är namn som framkallar svartvita bilder av kärvhet och lidande hos de flesta i vårt en gång så problemfria folkhem och det är också mer lockelse än vad jag kan stå emot.

För att komma in i östeuropeiskt tempo valde vår expedition att färdas medelst båt och tåg. Gruppen bestod av undertecknad, John Mcmillen, Lars Spets, Petter Löfstedt och Johan Öhlund. Färjan var stor och ful men höll sig stadigt över Östersjöns djup. Vi firade avresan med några droppar av Polens klara nationaldryck och vipps befann sig en grupp av oss på färjans nattklubb. Där dansades det med polska män som blandade stuffandet med distinkta kampsportsrörelser men ingen kom till skada. Själv somnade jag i en fåtölj i en korridor och vaknade utan den nya kamera, de hörlurar, den mobiltelefon och de 2000 tusen kronor jag somnat med i min ägo.

Oscar Gorajewski / wallride

Med en ökad insikt om alltings förgänglighet steg vi på tåget från Gdansk till Warszawa och vaggade de fyra timmarna ned till den stad som för 60 år sedan precis hade upphört att existera. Warszawa plattades nämligen till ordentligt av det andra världskriget och krig är också något som polackerna har fått mer av än de allra flesta folk. Som gränspunkt mellan Öst- och Västeuropa har regionen genom århundradena ständigt blivit översköljt av diverse fälttåg med avsikt att lägga kontinenten under sig. Större delen av nittonhundratalet fick de även huka sig i järnridåns tunga skugga, två faktorer som påverkat landets utformning starkt. Staden som mötte oss när vi klev ut ur centralstationen var storartad och dallrande i inlandshetta.

På gatorna, som är så breda att de kan misstagas för torg, slamrar spårvagnarna omkring bland de mer vildsinta bilisterna och de nybyggda stål- och granitkomplexen skimrar bredvid kulspruteperforerade, flagnande skepnader till hus.  Männen är mustaschprydda, breda, tystlåtna och vänliga och kvinnorna saknar ansiktsbehåring är långsmala, vänliga och trevliga. Sammantaget är det ett normalbyggt, normalbehårat och mycket trevligt folk man möter. Alla äter kål och dricker vodka och är därför både friska och glada samtidigt.

Redan efter första högersvängen stötte vi på våra kompanjoner från västkusten, Senap, Bling och Segel vilka vi stämt träff med innan avresan. Vad vi inte visste var att de hade smugit med sig en överraskningsgäst i sällskapet. Och det visade sig inte vara sämre än en tvättäkta svenskpolack med många meter trappräcke på sitt samvete – Oscar Gorajewski. Vi blev alla mycket glada över denna surpris och det var med glädje vi såg fram emot att låta oss guidas runt i denna stad av en sådan förträfflig person. Oscars språkkunskaper skulle visa sig bli ovärderliga, speciellt när det kom till att beställa mat. Snabbt lärde vi oss att skilja på komagesoppa och rödbetssoppa och vi lärde oss lika raskt att soppa kokad på kossans mage är en mycket god och närande rätt väl värd att inleda sin middag med.

John McMillen / 50-50

Vi inkvarterade oss på vandrarhemmet Nathans Villa som var flådigare än de flesta hotell jag har besökt. Sedan började vi skata och slutade bara med det under några få timmar för sömn och mat och dryck. Warszawa är en mycket stor stad (minst dubbelt så stor som Stockholm) och att hitta alla skateställen på bara en vecka är en övermäktig uppgift, upptäckte vi. Staden har inget Stalin Plaza eller MACBA (eller Obsan, ehehea…), det vill säga stora uttjatade spots där alla möts upp men blir kvar hela dagen för det är så bra att man inte vågar ge sig ut på

safari. Istället finns det massor av mindre spots som kanske inte lämpar sig för en heldagssession men som är lika bra för det. Om det finns ett ”huvudspot” så skulle det kunna vara vid Sheraton hotell i stadens mitt. Där är det störst chans att träffa på andra skatare och om man har en karta och en polskpratande person med sig så kan de märka ut alla de bästa spotsen och sedan är det bara att köpa ett skamligt billigt busskort och sätta igång med rippandet.

De många åren av krigslidande har gjort att staden är belamrad med monument av alla de slag över fallna hjältar, motståndskämpar, bittra nederlag och stunder av befrielse. Många av dessa monument är oftast ytterst väl lämpade för skateboardåkning men om du bestämmer dig för att utnyttja detta får du vara beredd på att bli barskt tillrättavisad av uniformerade personer. Polackerna tar nämligen sin allvarliga historia på allra största allvar och det är bäst att inte käfta emot om du inte vill hamna i kurran. En annan sak som är bra att känna till som skateboardfarare i österled är den polska asfaltens tjärhalt. Som svensk skateboardåkare är man van vid att asfalten till 99 procent består av sten vilket gör att när den ynka andelen tjära nötts bort av dubbdäcken återstår något som inte lämpar sig för hjul under 260 millimeter. I Polen däremot snålar man inte på det goda vilket gör att asfalten är mycket slät, men se upp! Under dygnets varmaste timmar mjuknar tjäran till kvicksandsliknande förrädiskhet och under vår första dag i huvudstaden var det populäraste tricket caveman råhangup när hjulen sjönk ner till muttrarna i gojset. Vi lärde oss snabbt den lilla ritualen att mellan klockan tio och tre alltid knacka tailen i marken för att höra efter om det var rullbart innan man kastade loss.

Lars Spets / ollie

Hur är det med kärvheten då? Jo visst finns den allt, men den tar sig mest uttryck som en sänkning i levnadstempo. Kanske är det den ryska björnens gamla järngrepp som gör sig påmint som en slags krampaktighet i allt som västerlänningar räknar som själklara samhälleliga aktiviteter. Har flera generationer lärt sig leva med att det kan ta dagar eller veckor att fixa en tågbiljett eller ett kålhuvud och i många fall till slut inte få något annat än ett nej vid luckan är det helt naturligt att det nu tar tjugo minuter att köpa en tågbiljett eller att expediten på KFC med ett leende menar att den friterade kycklingen inte är till salu. Inget av detta är dock något som vi svenskar blir lidande av.

Sänkningen av tempo och ambitionsnivå blir istället hälsosammare än tolv år av qigong med gurkskivor på ögonlocken och man kommer direkt in i den trivsamma lunken. Om man inte heter Senap och kommer från det häktiska Göteborg vill säga. Senap utvecklade mot slutet av vistelsen en ”polenallergi” som yttrade sig i ständiga uttalanden som ”Åh, jag vill hem nu” när hans längtan efter kullersten, regn och sill blev för stark. Vi andra förstod inte vad han menade, för vi tyckte att Polen rulade!

Senap / feeble