Malaga

Det var en löjligt kall natt i mitten av januari. Jag låg som vanligt på min sjuttiosäng och tappade räkningen på huruvida vecken på min pung var färre eller fler än de veckor jag uppskattningsvis kunde ha kvar att leva. När jag började räkna om för tvåhundrade gången uppfattade jag ljudet av något som inte ville bli hört utanför min dörr. Jag smög mig fram och försökte höra genom brevlådan vad som stod på. Mycket riktigt kände jag igen de viskande rösterna från tidigare vintrar – det var min handledare på arbetsförmedlingen och liemannen. Otåligt rosslade mannen med det omoderna skörderedskapet fram skambud på min själ och handledarens allt mer uppgivna stämma tydde på att affären strax skulle vara klar. ”Yeah, bananerna” viskade jag ohörbart och tog på mig ett par byxor, smet ut genom fönstret och åkte till Arlanda.

När jag kom dit insåg jag vilken tur det var att jag hade bestämt att ta samma flyg till Malaga som mina goda vänner Pelle Fredell, Ricky Sandström och Jens ”Gas” Andersson.

Ricky Sandström, fs blunslide to fakie och eftersom det är konst behöver vi inte förklara på vad eller hur.

I väntan på att läget i Sverige skulle lugna sig skulle vi gömma oss där ingen hade något på oss. Så jag vecklade ner västvärldens längsta lårben mellan två säten och förberedde mig på fyra timmars servicebefriad budgetflygning till friheten.

Framme
En fraktion av det mytomspunna Team Varg – Elias ”Irre” Sjöblom, Ola ”Lövet” Löwbeer, Joakim ”Pekka” Edin och Daniel ”Spängan” Spängs – hälsade oss välkomna på Malagas eget Embarcadero – Plaza de la Marina. På ”Marinan” serverades solvarma marmorcurbs på sammetsslätt underlag i harmoni med vaxglacerade kanter med lutning, intressanta banks och en liten men välskapt manualplatå – en meny du inte kan tröttna på om du inte är ett inavlat midvertplommon från Danvikstull. Lyckligtvis stämde ingen av oss in på den beskrivningen och vi såg fram emot att kunna tillgodose alla våra undertryckta skateboardbehov på denna plats. Det var tänkt att vi skulle snåla och hysa in oss i den lägenhet ynglingarna hyrde en bit utanför centrum. Åtta personer ska väl inte vara något problem att få in i fyra rum? Nej, det ska det inte. Inte om spanjorerna slutade upp med att kalla sina garderober för rum. Det var alltså den minsta fyrrummare vi sett. Och den smutsigaste. Det är makalöst hur man kan lyckas med att städa en lägenhet och bära ut 14 påsar med skräp, utan att ha en beboelig lägenhet dagen efteråt. Vi bestämde oss därför för att slå på stort och bara bo i ynglingahuset denna första natt och sedan ta in på vandrarhem. Vi gick sedan ut och letade i tre timmar efter ett ställe som serverade fast föda. När vårt sökande var över var det på en pizzeria vid namn Tele-Pizza som tydligen specialiserat sig på att anordna barnkalas. Det var tydligt att födelsedagsbarnet i år hade önskat sig spräckta trumhinnor och rårivna gubbnerver i födelsedagspresent och hennes gäster gick in med allt de hade för att inte göra henne besviken. I desperation bedövade vi oss med ost och öl och tog oss ut från stridzonen. Det var lördagskväll också, och den yngre kvartetten ville börja värma upp insidan på sina västar för att förbättra sina chanser hos de svenska språkresenärerna inne i stan. Inte oss emot, tänkte vi, men det var av en annan anledning som vi nyanlända börja hälla i oss mer öl. För varje tom flaska jag ställde ned tedde sig naturligtvis de halvmeterlånga damråttorna på golvet allt mindre hotfulla och det faktum att madrassen jag skulle dela med Spängs var plockad ur en container på gatan sände allt lindrigare rysningar utmed min ryggrad. Bara sekunder efter att spolingarna lämnat oss för natten och språkresenärerna, spred sig våra tunga snarkningar över ett Malaga som just var i färd med att ta sig ur sängen.

Ola Löwbeer, backside tailslide, Plaza San Juan. Här åkte även Jens in i en vägg.

En orolig sömn avbröts vid sjutiden när hyresgästerna började trilla hem igen. Irre som hade låtit veta att han inte ville sova ensam denna natt hade haft turen att träffa en språkresenär med samma önskemål. De unga tu vaggade oss sedan till sömns igen med en välspelad duett på knarrig träsäng.

Dag2
Med hast in till centan där vi tog in på ett vandrarhem som låg mycket lägligt – femtio meter från Marinan. På Marinan återknöt vi sedan bekantskapen med våra tailar vilka vi inte hade hört av sedan vi kröp in masonittemplet Fryshuset i oktober. Nu fröjdades vi åt att de hade blivit befriade från sina munkavlar och nu gav hals med livskraftiga smällar mot det hårda underlaget. Fram emot eftermiddagen började sedan våra svenska vänner dyka upp, laxögda och med rövarhistorier om gårdagskvällen för oss att gotta oss åt.

Om vi hade trott att dessa svenskar som hade tillbringat en längre tid i regionen skulle ha utforskat alla dess skateboardmöjligheter hade vi snart tänkt om. Det visade sig att de faktiskt bara skatade på Marinan och på ett ställe lite längre kebaberian Dönerix som låt tvärs över gatan från Marinan och när de gick ut var det enbart till Embassy där klientelet utgjordes till 95 procent av folk från Skandinavien. Vi var lite förbryllade. Vad hade hänt med den ungdomliga upptäckarlusten? Var det här de nya människorna som uppväxta med hela världen ett musklick bort inte längre kittlades av det nya? Eller så var de helt enkelt så nöjda med situationen och tyckte inte att det var läge att laga något som inte var trasigt. Hur som helst är de alla hyvens prickar allihop och i allra högsta grad levande på sitt eget underfundiga sätt. Och åka skateboard kan de som få andra. Jag hade länge vetat att Danne och Ola är två av de mest intressanta skatare jag någonsin stött på och jag fick nu möjlighet att studera dem under en längre period. Deras gudabenådade skicklighet i samspel med ett till synes totalt ointresse för att leva upp till några som helst föresatser om hur man ska åka skateboard skapar sannerligen ett mystiskt skimmer omkring dem. Som Ola uttryckte det: ”Jag har prövat rails och allt sånt, men det funkar inte på mig.” Istället pyser de omkring med sina kluriga leenden och med fötter som rör sig som kolibrivingar försöker de göra så låga 360 flips som möjligt eller något annat trick på ett helt nytt sätt. Skateboard tackar för att dessa skatare finns. I en tid då alla tycks åka omkring med samma regelbok i bakfickan ger de hopp om en ljusare framtid.

P. Fredell, ollie impossible över hippa i en av de lenaste skateparkerna du aldrig skatat.

Dag 3-7
Redan under början av vår korta vistelse i Malaga märkte vi att en sol- och badort under lågsäsong kan ha en högst önskvärd effekt på en serotonintörstande skandinav. Det tog alltså inte lång tid innan den ålderdomshemslugna atmosfären (var är de hetlevrade sydlänningar mitt fördomsförråd blivit fyllt med under mina dagar i Sverige?) och det skarpa solljuset så sakteliga började sudda ut fogarna mellan dagarna och jag märkte inte när jag inte längre visste när vad hade hänt och när vad skulle hända. Men jag kommer ihåg situationer och känslor, jag kan bara inte sätta dem i någon kronologisk ordning, något som jag aldrig heller har varit någon stor ivrare för.

Några minnesbilder
Efter att ha varit ute på lokal var vi ofta sugna på att fortsätta dricka i vandrarhemmets avskildhet. Det blev då diskussioner kring vem som skulle gå ned till receptionen för att köpa öl. ”Kom igen då Gas!” Sa jag. ”Att prata med en ensam spanjor i en reception är inte farligt.”
”Nej, men det är alltid en risk!” Replikerade Jens förståndigt.

”Okej, då” Sa Ricky uppoffrande ”Jag går väl då!”.

Medan Ricky var borta tittade jag på Jens och sa:

”Tror du att han grejar det?”

”Nja, han kommer nog upp med en Movie-box och en brud istället.”

På den nivån rullade sedan konversationen fram genom småtimmarna. Inga världsbilder omstörtades väl under dessa nätter, men trevligt, det var det.

Saltstormen
En kväll när vi satt på en bar kom en diskussion om legender igång. Huruvida en legend kan vara i livet, fortfarande verksam inom sitt område och så vidare. Pelle kom fram till att riktig legend kanske måste vara död samt ha lagt av när han var på topp. Vi smakade lite på tesen, sedan bröt jag tystnaden.

”Du vet den där dubbel heelflippen du gjorde över hippen i Halmstad ’91, Pelle?”

”Ja, den ja.” Sa Pelle och började direkt svälla upp som en ballong.

”Du skulle ha skjutit dig i huvudet direkt efter.”

Detta var bara ett exempel på hur konversationen kunde gestalta sig när den var som saltast. Ja, så salt var miljön i våra munnar att vi alla fick gå till Super Sol och köpa balsam för våra uttorkade läppar. (Se bild).

”Jag fattar inte hur ni kan hålla på och snacka så där” Sa Irre med illa dold beundran.

Svaret från Jens lät inte vänta på sig:

”Ja, du ser, det man inte har på curben, det får man ha i munnen.”

Okej, skit i hur maten smakade, hur bra curbsen gled och hur billig spriten var. Kort sagt hade vi det mycket bra på vår lilla landsflykt, mer behöver ni inte veta. I slutändan måste jag ändå hävda att den märkligaste insikten var behöva åka 1000 mil från Sverige för att få lära känna svenskar som jag i stort sett träffar var och varannan dag när jag är hemma. Jag pratar då i första hand om Ola Löwbeer, Elias, Pekka och Spängan vilka jag har beundrat halvt på avstånd under en längre tid, men även underbara bekantskaper som glidit ut i min periferi som Micke Bergert och Markus Halbert, såväl som de personer jag umgåtts med dagligen under de senaste tio-femton åren – Pelle, Jens och Ricky. Och så den där personen som jag har sovit i samma säng med och ätit middag med under varje dag i hela mitt liv. Den person som jag behöver en veckas solsemester med för att förstå hur mycket jag har kvar att se av honom – min bästa vän, den eviga främlingen, jag själv.

Elias Sjöblom, wallride to boardslide, Plaza de la Marina.

Daniel Spängs, noseslide kanske bigspin off, som smält cheddar mot svulten gom.