Ingen hänsyn

Ingen hänsyn är vad viljan visar omdömet som förhoppningsvis är dresserat av kapaciteten. Ingen hänsyn är vad kapaciteten i sin tur visar viljan som är född av inspirationen. Ingen hänsyn är vad inspirationen visar intelligensen som i sin tur inte får någon hänsyn i retur av slumpen. Ingen hänsyn är vad ett gruskorn trygt ruvandes i en varm minirampsflat visar ett 50mm hjul. Ingen hänsyn är vad en skrattattack i efterhand visar 2 knäckta revben…

Är vad Receptionisten på Södersjukhuset visar mig när han låter mig veta att min dialekt är en av de absolut fulaste i Sverige. Ingen hänsyn är vad jag ger Södersjukhuset i retur 04:25 samma lördagmorgon när jag hoppandes på ett ben rymmer från mottagningen. Med knäckt fotled greppar jag en rullstol och bombar aggresivt ut igenom entrédörrarna. Ingen hänsyn är vad den alltför långa och branta backe som väntar utanför entrén skänker mig. Ingen hänsyn är vad taxichauffören som hittar mig i diket nere på Ringvägen visar när han kör mig och rullstolen tillbaka upp till mottagningen för att ställa mig till svars. Ingen hänsyn är vad alkohol visar hjärncellerna. Ingen hänsyn är vad tyngdlagen visar skateboardåkare… visar skateboardåkare…

Ingen hänsyn är vad min barndomskamrat Pekka Holm vrålar rakt i ansiktet på två skräckslagna pensionärer när vi under tidigt nittiotal bränner i full fart brevid varandra nedför Södermannagatan i Gefle. Munderingarna vi bar den dagen visade inte den goda smaken någon hänsyn. Ingen hänsyn är vad sockret i det dryga kilo godis vi just satt i oss visar vår självdistans. Och ingen hänsyn är vad mitt balanssinne visar mig när jag våldsamt brister ut i skratt åt det ohejdade vrålet. Jag rider plötsligt en av planetens större framåtvikter. Vobblet jag vräks in i tycks inte veta någon morgondag. Vänster framhjul visar inte min bräda någon vidare hänsyn när detta borrar sig upp igenom halva första lagret för att till sist låsa en kriminellt hård wheelbite. Ingen hänsyn är vad asfalten visar mitt pojkskinn. Ingen hänsyn är vad Pekka visar mig när han missar det hela och fortsätter det besudlande korståget helt ensam i full fart nerför backen. Ingen hänsyn är vad det numera svinförbannade pensionärsparet visar mig när dom åldrigt vaggar fram mot mig där jag ligger blodig på en bädd av grusig asfalt. Blodet tryckkokar i dom sekelgammla venerna och med smärtan som enda sängkamrat på den inte helt frivilligt valda bädden får jag smaka på ett rapp av käppen… på ett rapp av käppen…

IIngen hänsyn är vad jag visar den alltför kalla vintern när jag tvärt lämnar hemmet och pinar mig ut i den svidande snöstormen med brädan intejpad i två Icakassar (så att inte grippen ska bli gnarlad). Bussen till centrum är sen och därmed hänsynslös. Ingen hänsyn är vad vinden visar mig när jag med blossande ansikte kliver av på slutstationen för att knata de två sista kilometerna till inomhusstället. Ingen hänsyn är vad inomhusställets lås med hjälp av min alltför ivriga rörelse och det frostpiskande vädret visar min nyckel. Med hälften av nyckeln kvar i låset och med en emaljkastangjett till käke krossar jag utan hänsyn ett fönster och klättrar in. Vädret hade även nekat elektriciteten i hela kvarteret hänsyn, så när jag väl befinner mig inne på ytan är jag okapabel att få igång belysningen. Det är totalt svart och jag visar inte mig själv någon vidare hänsyn när jag trevandes i mörkret fumlar bort mot minirampen för att droppa in. När jag står uppe på platån redo att droppa in är min syn exakt lika klar som om jag bar linser av blodpudding. Med förfrysta grommets kastas jag genast in i en backside 90 när jag når flatten. Ingen hänsyn är vad den motsatta böjen visar min nacke. Ingen hänsyn är exakt vad jag kände att världen tog till mig när jag kravlade tillbaka hemåt igen genom det spruckna fönstret…

Mika Edin visar inte slätstrukenheten någon hänsyn och går upp på sin backside nosebluntslide från sidan av curben istället för över hörnet som alla andra.