Fish’n'chips och en rejäl premiär

Den 2 oktober öppnade Kodak Theatre i Los Angeles upp dörrarna för världspremiären av Nike Skateboardings film ”Nothing but the Truth” inför en publik bestående av mer än tvåtusen förväntansfulla skatare, sneakerfreaks, mediamoguler, skådisar, musiker och säkerligen en och annan rullskridskoentusiast. Två veckor senare var det dags för en upprepning av stordådet, den här gången på The Royal Festival Hall i London.

Jag brukar inte bli bjuden på resor. Detta påstående yppar jag inte för att jag vill låta som ett litet barn som blev utan godis vid fiskdammen. Det bara är så. Därför blev jag riktigt överraskad och glad som en lax när Danijel Todorovic frågade om jag ville följa med honom till London och titta på Nothing but the Truth samt vara med på alla kringaktiviteter som Nike ordnade i samband med premiären. Självklart ville jag det!

Väl i London tog vi oss in till Oxford street där Nike inackorderat oss på det fashionabla hotellet The Cumberland tillsammans med 300 andra influgna filmhungriga människor. I lobbyn sprang vi på lokala nikeåkare, redaktörer, fotografer, filmare och återförsäljare från hela Europa och här mötte vi även upp med de svenska nikeåkarna Koffe Hallgren, Björn Tjernberg, Emre Yercock och Karlshamns finest Christian Sjöberg samt granntidningens personliga dalmas Anders Neuman. Min första tanke var att det här måste ha kostat skjortan. Min andra tanke var att detta upprepade man på sju andra ställen runt om i världen och att det måste kostat mer än en skjorta. Storleken på satsningen och lanseringen av filmen tycks i det närmsta vara omöjlig att få ett grepp om men om man jämför med vad Nike, och för all del andra storföretag, lägger på årlig marknadsföring så var det här antagligen en spottstyver. Utan att blanda in några politiska åsikter eller värderingar i det hela så tycker jag att det man anordnat i London var otroligt välgjort och ankomsten till hotellet med mottagningskommitté, välkomstpaket och ett rymligt dubbelrum med bekväma sängar fick mig att känna mig som en kung. Eller prins. Eller kanske åtminstone en adlad godsägare. Jag är så lättköpt.

Efter att ha inspekterat vårt hotellrum, packat upp väskorna, fått en bit mat i magen och granskat schemat för våra dagar i London konstaterade jag att vi hade ett fullspäckat program framför oss. Här fanns ingen tid för att strosa runt och titta på Big Ben, Parlamentet eller köpa såna där lustiga hattar som polisen har. Första anhalten var Oxford Circus och Niketown där man på bottenplan byggt en temporär version av skatebutiken Slam City Skates. I denna butik skulle man under tisdagen släppa en limiterad utgåva av skomodellen Dunk, kallad ”What the Dunk”, och på trottoaren ringlade en kvarterslång kö med sneakerfreaks som alla var där för att lägga vantarna på ett par. Killen längst fram hade suttit där i tre dygn och hade ett ansiktsuttryck bestående av en blandning av trötthet och förväntan. Vad folk inte gör för… saker.

En promenad tillbaka till hotellet senare fann jag mig själv stå på brädan med full utrustning på ryggen. Det var dags att åka skateboard. Eller, för min del var det dags att fotografera. Och åka lite skateboard. Vår första anhalt var den relativt nybyggda betongparken Cantelowes i Camden Town och efter det rände vi runt på stan som ett gäng vilda hundar tills klockan var sent på natten. Resultatet hittar du på bilderna så jag ska bespara er från mina berättelser.

Utvilad efter nattens äventyr vaknade jag i ottan dagen därpå för att på nytt ge mig upp till Oxford Circus och se på när de lyckliga som köat i flera dygn släpptes in på Niketown för att kunna köpa sina efterlängtade Dunks. I grupper om fem släpptes de in i lokalerna där de på nytt fick köa för att slutligen nå sitt mål, bestående av ett par skor i glada färger. Efter att ha tryckt i mig en kopp kaffe med tillhörande macka och knäppt några bilder började det helt plötsligt droppa från taket. Folk runt omkring mig tittade sig omkring och undrade om duggregnet utanför letat sig in i värmen. En minut in i historien smällde det till ordentligt och ett skyfall utan dess like öppnade sig. Inomhus. Det visade sig att en rörmokare en våning upp på något sätt lyckats slå hål på en vattenledning vilket ledde till en massiv översvämning på en av de olägligaste tidpunkterna i mannaminne.

Man kunde inget annat göra än att köra ut samtliga personer ur Niketown, inklusive de som köat i flera dagar, och börja plocka ner butiken. Surt sa räven men självklart finns det en ljusglimt i historien: Lagret av skor flyttades till den riktiga upplagan av Slam City Skates dit även de köande bussades. Slutet gott allting gott.

Jag nämnde ju att vi hade ett pressat tidsschema och mycket riktigt, efter vi torrlagda tagit oss från Niketown var det dags för födointag följt av bussning till presseventen där vi (media) fick träffa dom (niketeamet). Man hade hyrt in sig i en minst sagt fancy takvåning i det minst lika fancy området Shoreditch. Här bjöds det på plockmat i både förrätts- och efterrättsvariant ackompanjerat av färskpressad juice, kaffe och te och tanken med det hela var att pressen skulle kunna haffa någon av åkarna för att få möjlighet att göra en intervju och en eventuell fotosession. Själva lokalen var uppdelad i olika stationer där man kunde välja om man ville prata simning med Reese Forbes som avverkade några längder i terassens pool, spela EA Skate med Dany Supa, dricka te med Todd Jordan eller försöka slå några strikes i bowling på Nintendo Wii tillsammans med Wieger och Dan Wolfe.

Den här typen av evenemang gör mig nervös. Jag gillar verkligen inte tanken att gå fram till en person jag inte känner och börja ställa en massa frågor som personen jag intervjuar förmodligen redan svarat på ett dussintal gånger. Det kan tyckas fegt men egentligen handlar det nog bara om att jag inte ser någon mening i det hela och det är väl därför jag inte heller ser mig som en journalist (och jag kommer aldrig att utge mig för att vara en, jag har ju inte ens en utbildning). Allt jag kunde tänka på var att jag ville ställa frågor eller göra en vinkling av det hela på ett sätt som jag personligen skulle tycka vara intressant att läsa och det kräver mer tid och ett annat fokus än en timmes fria aktiviteter med en person jag aldrig mött.

Så där stod jag och Neuman med en varsin baconlindad grissini och kände oss fåniga (eller, om Neuman kände sig fånig får han egentligen själv orda om) när Lewis Marnell dök upp inom räckhåll. Skönt. Äntligen någon man kan prata med utan att behöva känna sig som en autografjägare. Vi bunkrade upp med proviant från buffén, placerade oss på terassen och pratade om allt från hur det kändes att vara så uppe i smeten som Lewis faktiskt är nu till vad som händer hemma i Sverige. Jag måste säga att jag både är glad, imponerad och lite avundsjuk över Lewis framgångar. Ända sedan han var en liten knodd har han varit en grym skatare men det vi ser idag är helt otroligt bra. Jag är impad.

Efter att jag berättat för Neuman att pilgrimsmusslorna han åt både såg ut som och konsistensmässigt kändes som ljummet kotlettfläsk (men på ett positivt sätt) började det bli dags att runda av. På vägen ut kände jag att jag tagit det enkla och rakaste spåret genom att haffa Lewis som jag faktiskt kände sedan tidigare så jag rådde bot på min töntighet och pratade lite med Omar Salazar. Mycket riktigt fann jag mig ganska snart i sitsen som killen med autografblocket i högsta hugg. Det kändes inte så coolt men jag tror i ärlighetens namn att det inte alltid känns så hundraprocentigt för hjältarna heller.

Tiden jagade oss och det var dags att jogga vidare till nästa event. Chartrad minibuss tillbaka till hotellet och sen till Southbank för att möta upp med de andra. Det här var första gången jag var i London i skateboardärenden och tillika första gången jag satt minfot på Southbank. Till min förvåning så var hela stället betydligt mindre än vad jag föreställt mig men betydligt ljusare och snällare än den bild jag målat upp i mitt huvud.

En kort session senare fann jag mig springandes från tunnelbanestationen mot hotellet där ännu en chartrad buss skulle ta oss tillbaka till Southbank för själva filmvisningen som skulle äga rum på det magnifika och anrika Royal Festival Hall. Lokalerna i sig är egentligen inte ämnade för filmvisning utan inhyser i vanliga fall konserter och dans och har genom åren huserat akter så som Motörhead och Jarvis Cocker. Men den här kvällen var det film det handlade om och lika snabbt som en Jack Vegasvinst försvinner en fredagkväll fylldes lokalen till brädden med filmhungriga skatare.

Med en ask popcorn i ena handen och en svalkande öl i den andra satte jag mig ner och laddade. Peppet låg på topp och efter en kort introduktion av filmens utpekade producenter brakade det loss. Första parten ut var Lewis som öppnade med orden “Jag kommer från Melbourne, Australien och Stockholm, Sverige”. Vår rad, som till hälften bestod av svenskar exploderade i ett sånt där utsökt brölande som bara uppdagas på skatefilmspremiär och jag tror samtliga landsmän i lokalen tillfälligt ökade sin kärlek till familjen Bernadotte med 500 procent.

Efter Lewis del dök den första mellandelen upp som var en av de många omtalade sketcherna som var ämnade att introducera respektive åkare. Jag hade hört rätt mycket negativt om dessa små humoristiska inslag och det mesta var dessvärre negativ kritik. På plats kunde jag inget annat än instämma. Jag förstod inte riktigt vitsen med det hela och många av sketcherna var helt bottenlösa. När jag såg filmen andra gången ändrades dock min uppfattning och jag måste väl säga att detta är första gången jag kan erindra mig om att jag velat använda fast forward-knappen första gången jag ser en film men inte andra. Skumt. Men bra.

Utan att gå in på detaljer så kan jag säga att mycket av filmen var oerhört bra men en hel del var också fullkomligt ointressant. Inte för att någon på något sätt skatade dåligt utan helt enkelt för att alla har sina favoriter. De delar jag verkligen fastnade för var Chet Childress, Omar Salazar och den något otippade Todd Jordan vars part många hyllat efter filmen. Gino Ianucci gjorde ett kortare, men ack så gudaskönt, inhopp i Brian Andersons del och Wieger gjorde en backside tailslide som räckte hela vägen från Bryssel till Kapstaden. Det jag saknade var en del med Lance Mountain som bara fick vara med i eftertexterna där man även kunde se Lewis prata svenska med Omar Salazar. I den digra djungeln av dagens skatevideoflora tycker jag nog att Nothing but the Truth förtjänar lite av din uppmärksamhet och jag ger den därför sju av tio utsträckta benihanas.

Tro det eller ej, men när filmen var slut var det dagas att åka buss igen. Längst bak såklart. Typiskt att svenskarna ska hålla sån låda när de kommer utomlands men det är väl antagligen för att det inte är något kräkmedel i spriten… Hur som helst, bussen vi hoppade in i körde oss till den officella efterfesten som låg gud vet var. Det kan ha varit centralt. Det kan ha varit i Liverpool. Visst är det bekvämt med att bli skjutsad vart än du ska men det känns också lite jobbigt att inte ha en aning om var på kartan man befinner sig. Hur som helst så gick efterfesten i samma tema som de övriga aktiviteterna: Fullkomligt uppstyrt och allt gratis. Och då menar jag allt. Buffé (som för övrigt innehöll hellstekt gris; magstarkt och tufft), öl, vin och drinkar i alla tänkbara färger.

Med denna fest väljer jag att sluta min berättelse. Inte för att allt blev svart på grund av all gratisalkohol. Tvärtom, jag är väldigt dålig på att dricka. Eller har jag bara svårt att bibehålla intresset av en ensidig aktivitet som i detta fall bestod av främst lyfta högerarmen mot munnen en gång var trettionde sekund. Antagligen är något som kommit med åldern. Som tur var så var jag inte ensam om detta dilemma och tillsammans med Neuman ropade jag in en taxi tillbaka till hotellet där vi beställde club sandwich för 27 pund stycket. Det ni!